Anton Kristiansson har, i olika konstellationer, varit en del av Göteborgs hiphop-scen i åratal vid det här laget, dock är det först nu som han har fått någon större uppmärksamhet utanför sin hemstad. Detta tack vare hans Broder Daniel-samplade låt Lilla London. Detta är även den låt som får avsluta konserten, komplett med allsång från större delen av publiken i denna svettiga lokal. Innan dess har det hunnit bjudas på en varierad samling låtar, allt från mörk, nästan postpunkig spoken word till ballader. På tal om postpunk så gästas även spelningen av Maja, som i vanliga fall är sångerska i göteborgsbandet Makthaverskan. Hennes närvaro tillför än mer variation till spelningen och är ett välkomnat inslag, även om hon stundtals ser ut att vara ganska obekväm på scenen. Innan hon går på scenen hinner Anton med band dock avverka några låtar på egen hand, bland annat hans andra singel, Du är knark, vilket också är spelningens höjdpunkt. Alla låtarna som spelas är från kommande skivan, vissa bättre än andra. Somliga numer känns inte helt klockrena, men de flesta låtarna kommer antagligen att växa när man lyssnar på dem i inspelat format, precis som Antons två singlar gjort.
Tumpianokollektiv är ett ord som ofta används om Konono Nº1, med all rätt, för det är runt just tumpiano, eller kalimba som det egentligen heter, som hela bandet kretsar. Elektrifierad kalimba. Detta ger bandet ett väldigt säreget sound, iaf för mig som inte är så bevandrad inom afrikansk musik på något vis. Detta instument står för melodierna, till detta kommer bas och slagverk och lite sång, det är i princip allt.
Pavement var nästan legender på 90-talet. Det märks, för medelåldern på publiken verkar vara snäppet högre än på resten av festivalen, som redan har en betydligt högre medelålder än i princip alla andra svenska festivaler. Och jag förstår dem, för Pavement är bra, riktigt bra. Till och med bättre live än på skiva. Detta trots att pojkarna börjat förvandlas till gubbar och trots att det är ett återförenat band som står på scen. För det känns faktiskt inte gubbigt alls. Faktum är att jag snabbt glömmer bort deras betydelse för popmusiken på nittiotalet, jag blir helt uppslukad av nuet. Det är fortfarande starka låtar, de har åldrats med värdighet. Mer behöver jag faktiskt inte säga.
Låt mig säga det direkt, The Radio Dept. är inget liveband. Visst, det låter bra, fruktansvärt bra, men det är så fruktansvärt tråkigt att titta på att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Medlemmarna spelar sina grejer, mer än så är det inte, inte ett försök till att underhålla publiken ett dyft utöver musiken. Och ibland funkar det, men i The Radio Dept.s fall så gör det tyvärr inte det, alls.
Enda sedan hon ställde in sin spelning på Roskilde för några år sen så har jag väntat på att få se M.I.A.. Men så här i efterhan så kan jag säga att det helt klart var värt väntan. Spelningen inleds med en ensam dj som levererade tung electro för sig själv en stund. Sedan gör M.I.A. själv entré och festen börjar på riktigt. Man märker att folk har väntat på det här för det dansas och väsnas väldigt mycket medan det levereras hits från scen. Både nytt och gammalt. Oväntat mycket gammalt faktiskt, vilket för mig är ett stort plus.
Det är svårt att inte jämföra Jónsis spelning med en 
Sigur Rós-spelning. Det är mycket som påminner om hans band nämligen.
Han må vara gammal och senig, men han kan fortfarande leverera. Iggy studsar omkring både på och framför scenen i slottskogen och gör knappast fansen besvikna. Han spottar på sig själv, han svingar micken och han rör sig som en äldre Thomas Öberg. Det är inte svårt att se var denne Thomas har hämtat sin inspiration ifrån.
Power, Search and Destroy, Gimme Danger och Shake Appeal är de som inleder. Under den sistnämnda så drar Iggy, till scenvakternas missnöje, upp ca. 20 personer ur publiken upp på scen som står och dansar. Dessa fyra låtar är även de bästa under hela spelningen, om man bortser från I Wanna Be Your Dog som är helt fantastisk.
Det är till min förvåning ganska mycket folk som samlats för att se Noah Lennox, mer känd som Panda Bear. Antagligen för att han till vardags är medlem i Animal Collective, vilket likaväl kan vara nackdel som en fördel. För redan efter några låtar så är det glesare framför scenen. Kanske för att musiken som Noah gör på egen hand skiljer sig markant från det han gör tillsammans med Animal Collective. Förväntar man sig lysande popmelodier så kanske man blir besviken, för det pandabjörnen spelar är mer suggestivt. Det är svårare att ta till sig och att han bara verkar spela nya låtar hjälper nog inte till att hålla publiken fängslad. Kort sagt så tror jag inte att hans spelning genererade speciellt många nya fans.
Det är tredje gången jag ser Anna von Hausswolff på tre månader. Denna gången har hon ett nytt tvåmannaband med sig, och bjuder på nya tappningar av gamla låtar. Tidigare har låtarna nästan uteslutande hållits uppe av von Hausswolffs röst som fått uppbackning av minimalistiskt gitarrspel, vackert piano och dova trummor. Nu går låtarna i lite högre tempo, med mer trummor, piano, orgel och elgitarr, som gör att sången inte sticker ut så mycket som innan. Störst skillnad hör man i låten Pills som förr mynnat ut i ett galet emotionellt skrikande parti med texten "I made love, with the devil", men som igår spelades mer som en normal poplåt, dock med en mörk touch. Jag är kluven om vilka versioner av låtarna jag gillar bäst, säkert är dock att för en festival så passar de snabbare låtarna bättre.
Mellan låtarna kunde man flera gånger höra publiken skrika efter den Göteborgska "nationalsången" Shoreline, ursprungligen av Broder Daniel. Till publikens förtjusning spelades låten som extranummer, tillsammans med självaste Henrik Berggren. Att Ternheim och Berggren sjöng varsin version av låten samtidigt gjorde inte speciellt mycket då stämningen höjdes markant i publiken. Kanske, och förhoppningsvis, var detta ett adjö till låten som gjorde henne känd. Ternheim har för bra eget låtmaterial för att kallas för "hon som spelar Shoreline".
Skivan The Wild Hunt av The Tallest Man On Earth är en av mina absoluta favoritskivor i år, mycket tack vare Kristian Matssons energiska gitarrspelande och kraftfulla sång. Med detta i bakhuvudet väntade jag mig ett musikaliskt yrväder på Annedalskyrkans scen, istället fick jag en mysig dalmas i ultrarapid. De inledande låtarna The Wild Hunt och Thousand Ways framfördes bra mycket långsammare än på skiva, vilket gav ett något sävligt intryck. Även publikfavoriterna The Gardener och King Of Spain gick onödigt sakta. Visst, låtarna är fortfarande bra men de får en helt annan mjukare karaktär i lugnare tempo, en karaktär som jag inte tycker passar Matsson alls lika bra som den man hör på skiva.
I set-listen smyger det sig in flera nya låtar från en kommande EP, tyvärr imponerar ingen av dem speciellt mycket. En av de nya låtarna låter som att den är tagen direkt från en tecknad Disneyfilm, endast Matssons raspiga och säregna röst räddar låten från att falla i den sockersöta musikbägaren.
Med smarta melodier och säkert gitarrspel inleder Conor J. Obrien Villagers spelning i Annedalskyrkan på ett övertygande sätt. Än mer övertygande blir det när han efter två låtar får sällskap av det för kvällen fyra man starka kompbandet. Det är tight och arrangemangen känns väldigt genomarbetade.
Bandet tillför otroligt mycket till O'Briens låtar och höjer de från trevliga singer/songwriter-låtar till storslagna soniska poplåtar. Det finns likheter med Bright Eyes och sångaren Conor Oberst men likheterna är långt ifrån efterapningar och Villagers visar att de skapat ett par helt egna musikaliska ben att stå på.
Bakom namnet Villagers står irländaren Conor J. O'Brien. Men sin uttrycksfylla röst förmedlar han vemod i musikform, ofta i samma stil som hans namne Conor Oberst (Bright Eyes). Villagers debutalbum Becoming a Jackal släpptes i maj i år och imorgon intar han Way Out West och Annedalskyrkan.
I platt-TV:ns tidevarv slår Bad Hands ett slag för den klassiska tjock-TV:n. Bad Hands är ett soloprojekt av trummisen Per Nordmark, tidigare i Fireside och Breach. När han spelar live får han hjälp av en handfull musiker samt en TV-apparat. På lördag spelar Bad Hands på Sticky Fingers klockan 02.30.
Panda Bear är till vardags medlem i Animal Collective. Han har även medverkat på Taken By Trees senaste skiva. Bara det borde väl vara nog för att gå och se honom? Men om det inte räcker så gör han även väldigt bra musik. 2007 släppte han det helt fantastiska albumet Person Pitch och en uppföljare är på gång.
Konono N°1 kallar sin musik för congotronic vilket är precis vad det är, afrikanska rytmer blandad med hemmabygd elektronik. De har sammarbetat med Björk på låten Earth Intruders. De har besökt norden ett flertal gånger. Ändå verkar väldigt få känna till det här bandet. Men ni som har turen att befinna er i Slottskogen på lördag har ingen anledning att missa det här.
Jag borde inte ens behöva nämna Pavement här, för alla med minsta intresse för popmusik borde ha peppat den här spelningen sen Way Out West avslöjade bokningen. Men kanske finns det här någon stackars själ som ännu inte fått nöjet att stifta bekantskap med bandet som var ett av de band som definierade 90-talet. Och då finns det faktiskt inget bättre tillfälle att göra det än i helgen.
Inlägg
Alla kommentarer
