Konsertrecension: M.I.A., Way Out West, Göteborg 13/8

Enda sedan hon ställde in sin spelning på Roskilde för några år sen så har jag väntat på att få se M.I.A.. Men så här i efterhan så kan jag säga att det helt klart var värt väntan. Spelningen inleds med en ensam dj som levererade tung electro för sig själv en stund. Sedan gör M.I.A. själv entré och festen börjar på riktigt. Man märker att folk har väntat på det här för det dansas och väsnas väldigt mycket medan det levereras hits från scen. Både nytt och gammalt. Oväntat mycket gammalt faktiskt, vilket för mig är ett stort plus.

Dock kändes hon stundtals lite oinspirerad och hamnade i otakt och sjöng falskt utan att verka bry sig så mycket om att rätta till det. Även hennes dj verkade ha vissa problem och ibland blev det bara grötigt och kaosartat, på ett dåligt vis. Detta var dock smärre problem som knappast var något att haka upp sig på.

Något bör också sägas om hennes projektioner. Ni som bläddrat i bookleten till senaste platta, /\/\ /\ Y /\, skulle känna igen er. Det bjöds på youtube-räknare och gif-animationer, springande enhörningar och exploderande Quake-figurer, allt utfört på ett väldigt psykedeliskt vis. Det var inte direkt så att musiken överskuggades av den visuella delen, men det var inte långt ifrån.

Jakobs Musikhörna v. 17:Smått och gott

Veckans musikhörna blir ett litet axplock av diverse saker som fångat min uppmärksamhet den senaste veckan.

Vi börjar med en dagsfärsk video av M.I.A.:

Första låten från kommande skivan skvallrar om ett hårdare electrosound än vi är vana vid av henne, på gott och ont. Låten i sig svänger ganska duktigt, men för första gången så känner jag att hennes säregna sång mer stör än tillför något till låten som helhet.

När jag botaniserade bland Emmabodas gamla bokningar i jakt på vad som kan dölja sig i morgondagens bandsläpp så kom jag över ett isländskt band, som på Emmabodas sida står under namnet Silt, men efter lite grävande på internet så upptäckte jag att bandets egentliga namn är Botnledja. Islands mest framgångsrika grungeband någonsin?
Botnleðja – Iceland National Park

Slutligen så vill jag slå ett slag för Roky Erickson och Okkervil River sammarbetet som Rasmus redan tipsat om här på bloggen, Okkervil River har aldrig låtit bättre och Roky håller ännu fanan högt.
Roky Erickson – True Love Cast Out All Evil