Roky Erickson och Okkervil River till Peace & Love

I april i år släpptes skivan True Love Cast Out All Evil som var ett samarbete mellan den legendariska artisten Roky Erickson och indiebandet Okkervil River. I sommar kommer de två storheterna till Borlänge för en gemensam spelning på Peace & Love-festivalen.

Jakobs Musikhörna v. 17:Smått och gott

Veckans musikhörna blir ett litet axplock av diverse saker som fångat min uppmärksamhet den senaste veckan.

Vi börjar med en dagsfärsk video av M.I.A.:

Första låten från kommande skivan skvallrar om ett hårdare electrosound än vi är vana vid av henne, på gott och ont. Låten i sig svänger ganska duktigt, men för första gången så känner jag att hennes säregna sång mer stör än tillför något till låten som helhet.

När jag botaniserade bland Emmabodas gamla bokningar i jakt på vad som kan dölja sig i morgondagens bandsläpp så kom jag över ett isländskt band, som på Emmabodas sida står under namnet Silt, men efter lite grävande på internet så upptäckte jag att bandets egentliga namn är Botnledja. Islands mest framgångsrika grungeband någonsin?
Botnleðja – Iceland National Park

Slutligen så vill jag slå ett slag för Roky Erickson och Okkervil River sammarbetet som Rasmus redan tipsat om här på bloggen, Okkervil River har aldrig låtit bättre och Roky håller ännu fanan högt.
Roky Erickson – True Love Cast Out All Evil

Veckans skiva v. 14: Roky Erickson - Gremlins Have Pictures

Roky Erickson – Gremlins Have Pictures

På grund av personliga skäl så kommer veckans skiva en dag sent, men bättre sent än aldrig.

Tionde låten på skivan heter Heroin. I konvolutet intervjuas Billy Miller (aka Billy Angel), en av medlemmarna i Rokys kompband The Aliens, av Gregg Turner. Om nämnda låt står det så här:

"G: Was Roky a Velvets fan?
B: He was aware of Lou Reed being his only rival.
G: Did the R & Aliens cover any other VU songs?
B: Rocky And The Aliens never covered ANY song, except "Telstar""

Hurvida detta är sant eller ej tänker jag inte ens debattera, men uttalandet säger en hel del om Rokys syn på sig själv och sina konkurrenter. Och faktum är att när båda versionerna ställs mot varandra så har jag svårt att avgöra vilken jag faktiskt tycker bäst om. Velvet Undergrounds är inget mindre än ett mästerverk, men Roky and the Aliens plockar bort allt som har med avant garde-pop att göra och byter ut mot stenhård garagerock vilket i det här fallet funkar oerhört bra.

För Roky har belägg för att se sig som en av de stora på rockscenen. Med ett förflutet i 13th Floor Elevators, det första band som själva kallade sin musik psykedelisk sägs det, så har man rätt att vara lite självgod, speciellt när ens sologrejer håller lika hög kvalité.

Den här plattan är nämligen inget mindre än ett mästerverk. Större delen av plattan består av fåackordslåtar i garage-anda, men här och var dyker det upp akustiska spår som fungerar bra som pauser för andhämtning.

Att gå in på låtar här blir lätt ointressant eftersom den här skivan har ett enormt emotionellt värde för mig och varje låt har en speciell plats i mitt hjärta. Men vissa låtar är så viktiga för Rokys karriär att de inte riktigt kan förbises, främst Night of the Vampire som tack vare Entombeds cover antagligen har gett Roky en hel del nya fans. En annan låt som måste nämnas är Cold Night For Alligators, som även den är en Roky-klassiker. En sista låt som nästan måste nämnas är I Have Always Been Here Before, en akustisk pärla som är ett måste. Om man lyssnar på dessa tre låtar så har man redan där skaffat sig en god uppfattning om Roky Erickson. Gillar man dem inte så kan man sluta lyssna, men om man tycker om det, ja, då har man mycket kvar att hämta.