Skiva: Dusted - Total Dust

Har ni tröttnat på kanadensisk musik än? Trodde väl inte det. För här kommer en av de bästa skivorna jag hört på länge. Inte sedan första gången jag hörde The Strokes har jag känt samma fy-fan-detta-bandet-kommer-nå-långt-känsla. Dusted kallar sin musik atmosfärisk indierock, och jag nickar i samtycke. Det är nämligen oerhört stämningsfullt rakt igenom. Skivan har en dynamik som är helt otrolig. Från det ganska poppiga och rytmiska soundet på spåret (Into the) Atmosphere till det melankoliska och sparsmakade och nästan lite väsande soundet i Low Humming lyckas de trots allt samla sina alster i en enhetlighet. Och en väldigt bra sådan dessutom.

Bandet har spelat som förband till storheter som Of Montreal och Deerhof men släppte förra året sitt första album och med Final Fantasy-producenten Leon Taheny som bandmedlem förstår man snabbt varför det är en enda lång öronorgasm från start till mål. Gillar du indierock, eller musik i allmänhet bör du absolut ge denna pärla åtminstone en genomlyssning - du lär inte bli besviken!

Skiva: Hunter Hunted - Hunter Hunted

Mars månad blandade och gav, högt och lågt. Å ena sidan tilläts Lil Wayne att släppa en ny skiva – å andra sidan kom det många trevliga debutskivor däribland Hunter Hunteds första EP. Det är fem låtar som trots ganska olika ton och tilltal sys ihop av ett enhetligt och fruktansvärt tidsenligt sound. Har du någon gång tänkt "Shit, detta bandet ligger verkligen i tiden!"? Lite den känslan får man av Hunter Hunted, åtminstone när det gäller riktningen som indiepopen är på väg. Det är nästan så trendriktigt att det blir störande, och det är nog min enda egentliga kritik till en annars i princip fulländad EP.

Inledningsspåret Operating har en vrålstark refräng med vackert melankoliska harmonier och en virveltrumma som kan skära genom väggar. Men det bästa med spåret, och med de flesta andra spåren på skivan är att man prickat så rätt i låtarnas dynamik. Det är en ständig musikalisk berg-och-dalbana. Ena stunden tas du ned och lyssnar ivrigt på sångmelodin för att helt plötsligt svepas med i en stegrande brygga och få myror i benen till en explosiv och rytmisk refräng. Huvudmelodin i det sista spåret Gentle Folks är nästan anledning nog att gilla skivan. Soundet är smart, väl genomfört och nästan lite väl mycket enligt spelets regler. Den där riktiga experimentviljan saknas lite. Det är lätt att älska skivan, och den har absolut ett återlyssningsvärde och djup, men visst hade det gått att ta ut svängarna ytterst lite till. Oavsett så förtjänar denna debut en svag fyra!

Skiva: Sam Lachow: 5 Good Reasons

Låt oss vara helt ärliga. Jag gillar hiphop-genren starkt, men man kan knappast tycka att genren håller en jämn standard. De flesta album brukar sällan ha fler än 3-4 riktigt bra låtar, max. Visst finns det undantag. Tupac, Nas och Mos Def har överbevisat mig gång på gång med konsekvent känsla, men det är därför de är erkända legender. Så, döm av min förvåning när jag snubblade på Sam Lachows otroligt stabila debut på Soundcloud häromdagen.

Sam Lachow är en mångfacetterad rappare som även gör filmdokumentärer och regisserar. Här har han samarbetat med Raz Simone som tillsammans levererar en EP på fem låtar varav fyra håller fantastisk klass. Den lämpligt döpta skivan 5 Good Reasons är en skiva som domineras av riktiga instrument spelade av Seattle-baserade musiker och en finkänsla för produktion. Kombinationen hjälper verkligen att lyfta skivan från träsket av wannabe-rappers med för stora samplebibliotek.

Allt är dock inte lika perfekt som mixningen. Texterna är tråkigt nog lite slarviga emellanåt, vilket märks extra tydligt med raden: "I was good, but I became a bad ass" som känns ruskigt löjlig och blasé, men så fort jag hör introt till Coyote är allt förlåtet. Hela spåret är en producents våta dröm. Det är rent, dynamiskt, innovativt och (om man bortser från den lite svaga hooken) en sjukt välsnickrad låt. Låtarna Money och Nothing's Gonna Change är också fantastiskt genomarbetade. Pianoslingan i Money fångar mig från första rundan, ståbasen håller en i ett järngrepp och låten får fritt spelrum i mörkrets vrår. Det enda som drar ner låten, och helhetsintrycket i sig, är just texterna. Trots detta är det absolut värt att ge detta superfärska släpp en genomlyssning.

Veckans skiva v. 2: Eddi Front - Eddi Front

I slutet av juli tipsade jag om låten Gigantic av Eddi Front med motiveringen "Ett av de stora hoppen inom min favoritgenre - kvinnor med piano". Nu, ett halvår senare, har hon släppt en fyra spår lång EP och med den även övertygat mig om att mycket av hoppet i den ovan nämnda genren hänger på artister som Eddi Front. Den genre som jag lite klumpigt kallar för "kvinnor med piano" bör kanske snarare kallas för pianobaserad popmusik, och innefattar namn som Regina Spektor, Frida Hyvönen och i viss mån även Anna Ternheim. Vad Eddi Front gör så bra är att hon inte låter som någon av dessa tre utan har snarare mer likheter med gamla storheter som Nina Simone eller Nico och gör därför något unikt med denna genre.

Låtarna håller låga tempon, melodierna gör inga stora utsvängningar och dynamiken håller sig mer eller mindre konstant. Trots det så blir låtarna aldrig ointressanta, kanske tack vare Eddi Fronts vackert och lätt väsande röst, eller kanske på grund av det gamla uttrycket "less is more".

Bakom namnet Eddi Front står 27-åriga Ivana Carrescia som för närvarande har Brooklyn som hemadress (vad annars?). Förhoppningsvis får vi höra mer av Eddi Front under året, men tills vidare får vi nöja oss med den självbetitlade EP:n och diverse liveinspelningar som cirkulerar på internet.

Veckans Skiva v. 1: Einstürzende Neubauten - Perpetuum Mobile

För att vara en platta av Einstürzende Neubauten så är Perpetuum Mobile ovanligt lättlyssnad. Även om bandet sedan länge blandat ut sin, till en början, minimalistiskt råa industimusik med mer konventionella tongångar så känns den här skivan som en renodlad popplatta i jämförelse med deras övriga katalog. Industrimomenten är nedtonade, låtstrukturerna rakare och mindre experimentell överlag. Men för ett band som i princip byggt sin karriär på att bryta barriärer så blir en rakare platta nästan det mest vågade de kan göra.

Därmed inte sagt att varken industrin eller experimentlustan lyser med sin frånvaro, tvärtom, det råder inga tvivel om att det är Einstürzende Neubauten man lyssnar på. Men satt i relation till tidigare plattor så känns det här nästan lättlyssnat. Visst, låtar som Boreas och Ein Seltener Vogel, för att inte nämna brusiga Ozean Und Brandung, som nog inte ens borde kallas för en låt utan snarare ett ljudkonstverk, är knappast något ett "vanligt" band skulle spela in, men inledande Ich Gehe Jetzt, Paradiesseits och framförallt Youme & Meyou känns som låtar varenda alternativt rock- eller popband borde önska att de skrivit.

Perpetuum Mobile är inte bandets bästa skiva, långt ifrån, det ligger närmare botten av deras totala utgivning, men med en lägstanivå så hög som hos dessa tyskar så säger det inte så mycket, och tack vare att den är såpass lättlyssnad så är den en bra ingång till bandets katalog för den som inte orkar ge sig på det råaste direkt. Och alla borde ge Einstürzende Neubauten en chans...ALLA!

Veckans skiva v 51: The Nàu Ensemble - The Eternal: Variations on Joy Division

Nyligen besökte jag en skivbutik i Malmö. Efter att ha hittat några utmärkta skivor stod den bara där: en skiva jag aldrig tidigare hört talas om, men vars omslag hade både ”Joy Division” och ”The Eternal” skrivet i ena hörnet. ”Vad kan detta vara?” Tänkte jag, då ”The Eternal” är Joy Divisions bästa låt enligt min mening. Det visade sig vara en svensk kammarorkester som tolkar Joy Division. På 53 minuter lyckas de dock bara tolka tre av bandets låtar, samtliga från skivan Closer. I konvolutet står att läsa att det handlar om fria tolkningar, att det mer handlar om stämningar och textfragment som tolkas en låtarna i sig. Det låter lovande tyckte jag och tryckte på play.

”The feeling is one of swimming in a calm beautiful ocean, yet there is the clear realization of a very strong undertow. Before you know it, you have been pulled out to sea with land disappearing in the distance – and you are enjoying it.”

Ett flummigt citat som även det står att läsa i konvolutet. Och visst går det att beskriva musiken så. Andra hävdar att det låter som i ett kloster. Även detta är en adekvat beskrivning. Men främst handlar det om stämningsfull bakgrundsmusik, som ger julstämning åt Joy Divisions låtar (även om man måste lyssna noga för att höra att det är deras låtar). Eller kort sagt: det är en bra skiva

Veckans skiva v. 50: Skator - Vita kalla

För en dryg vecka sedan tipsade Annika Norlin via Twitter om hennes kompis Skator som nyligen hade släppt debutskivan Vita kalla. Självklart tog jag Norlins tips på allvar och satte genast igång med att lyssna på skivan. Redan efter öppningsspåret Iväg hade jag vaggats in i den norrländska melankolin och var hänförd av ärligheten och rakheten som Skator förmedlar med sin musik.

Bakom namnet Skator står Lina Högström och på Vita kalla framför hon elva låtar i all enkelhet ackompanjerad av en akustisk gitarr. Låtarna svävar i gränslandet mellan det ljuva och ljusa och det gnisslande och smådissonanta mörkret. De välskrivna texterna lyfts upp av Högströms känslofyllda  röst och av hennes norrländska dialekt, och tillsammans med gitarren känns låtarna kompletta.

Skators Vita kalla är en av årets bästa skivor. 

Veckans Skiva v. 49: Refused - Songs To Fan The Flames Of Discontent

Nästa lördag gör ett av Sveriges mest inflytelserika band sin sista spelning, åtminstone för den här gången. Efter en misslyckad USA-turné la Refused ner 1998. Samma år som de släppte The Shape Of Punk To Come, en skiva som förbisågs av många när den kom och efter bandets uppbrott vann den respekt den faktiskt förtjänar. Men även resten av bandets diskografi förtjänar att uppmärksammas, speciellt den två år tidigare plattan Songs To Fan The Flames Of Discontent, som visade ett Refused på väg från den renodlade hardcoren på väg mot vad som skulle komma att bli The Shape Of Punk...

Songs... innehåller några av bandets absolut finaste stunder och redan i och med inledande Rather Be Dead har skivan gett valuta för pengarna. Så jävla bra är den låten och resten av skivan är inte mycket sämre, trettio minuter av det hårdaste svensk musikindustri någonsin producerat, med tuggande gitarrer, Dennis Lyxzéns karakteristiska röst, fantastiska trummor och stundtals löjligt snygga basfigurer.

Visst, det ska erkännas att Songs... kanske inte känns lika helgjuten som The Shape..., där den sistnämnda känns som en väl utstuderad helhet känns Songs... mer "bara" som en samling förbannat bra låtar, The Shape... drar åt olika håll medan Songs... är rakare, mer direkt. Om The Shape Of Punk To Come var ett manifest så var Songs To Fan The Flame Of Discontent gatstenen genom rutan, för att säga det sådär lagom revolutionsromantiskt.

Veckans skiva v.48: Standard Fare - Out Of Sight. Out Of Town.

 Denna skiva ger dig ungefär vad du kan förvänta dig av omslaget – ett konstant flöde av musikalisk glädje, färger och variation. I slutet av 90-talet, mitt mellan ska och punk-revival-vågor växte jag upp och slutligen även ihop med musiken. Vågorna kom och gick ganska snabbt när ska- och punksoundet slutade att utvecklas och det var väldigt länge sen något gjort mig fullt så nostalgisk och exalterad som Standard Fares album Out Of Sight. Out Of Town.

Soundet är en vink till gamla ska och punkband men håller samtidigt ett tydligt grepp om den traditionella gladindien, fast med ett något vuxnare tilltal. Låt mig förklara. Låten Older Woman doftar rak och trallvänlig pop-punk med schyssta riff och halvseriös text. Backar man några spår hittar man spåret Suitcase som är betydligt mer konventionell och samtida indie, om än väldigt bra sådan. Ska hittar man tendenser av i det lite lugnare och gungiga Half Sister. Jag tror ni förstår min poäng. Här finns variation, som faktiskt förnöjer. Visst är vissa spår plattare och mer anonyma än andra, men upplevelsen när skivan snurrat klart är fortfarande utmärkande positiv.

Bandets två sångare hamnar ofta i skymundan bakom gitarrslinga efter gitarrslinga som etsar sig fast, men faktum är att de lyckas leverera en klockren mix av osäkerhet och musikalisk självsäkerhet och lyfter skivan än mer. Detta gäller framförallt Kupa, den kvinnliga stämman. Detta är sammantaget ett skotsk band att hålla utkik efter även i framtiden, för här har ni en redan klart godkänd skiva med något för de flesta.

Veckans skiva v. 47: My Bloody Valentine - Ep's 1988-1991

Ungefär vid den här tiden varje år slår det mig: fy satan vilket bra band My Bloody Valentine är. Det är något med deras musik som gör att jag helst plockar fram den i november-december. De drömska ljudbilderna bidrar förmodligen. Och varje år slår det mig: Loveless är en av få skivor som kan spelas hur många gånger som helst utan att man tröttnar. Så jävla bra är den.
Nu ryktas det också att det väldigt snart kommer en uppföljare till detta klassiska album från 1991. Det påstår i alla fall frontmannen Kevin Shields: ett album och en ep ska vara på väg.
I väntan på detta kan man givetvis plocka fram Loveless, eller Isn't Anything, som är skivan de släppte innan och som också är den skiva där de först hittade sitt sound.
Men det är inte allt. Tidigare i år kom en skiva som alla MBV-fans väntat på. Fyra svåråtkomliga ep:s på två skivor med lite bonusmaterial. Godis för öronen, då flera av deras bästa låtar återfinns på dessa skivor. Att omslaget dessutom är godis för ögonen (inte bara framsidan, utan även inuti det fysiska fodralet). Så lyssna, och sedan köper ni, så blir både ögon och öron lyckliga.
Och, för det tål att sägas igen: fy satan vilket bra band My Bloody Valentine är.

Veckans skiva v. 46: ISIS - In The Absence of Truth

Denna veckan hade jag tänkt att skriva om ännu ett av alla de folkpopband som gillar. Men, som ni kanske ser, så lyckades jag tygla min enkelspårighet och istället gräva fram en skiva ur en helt annan genre.

ISIS bygger ljudlandskap som få band kan mäta sig med. Ofta börjar låtarna lugnt och dämpat och för att sedan på ett subtilt sätt växa till något större och mäktigare. Monotonin är viktig i uppbyggnaden och det är de små förändringarna i låtarna som får musiken att kännas intressant.

Om jag ska vara lite hård så tycker jag inte att Aaron Turners sång tillför speciellt mycket till låtarna utan ISIS låter som allra bäst i de långa instrumentala partierna. In The Absence of Truth släpptes 2006 och var bandets fjärde studioalbum. Bandet splittrades 2010 efter att ha spelat ihop i 13 år.

Veckans Skiva v. 45: Spiritualized - Ladies and Gentlemen We Are Floating in Space

All I want in life's a little bit of love to make the pain go away

Getting strong today, a giant step each day

Med dessa rader, upprepade som ett mantra, börjar Ladies and Gentlemen We Are Floating in Space, Spiritualizeds bästa album hittills. Det har beskrivits som "a psychedelic gospel album full of songs about heartbreak and drug abuse; a flat-out masterpiece", vilket är precis vad det är. Med en otrolig finkänslighet för oss Jason Pierce på en utsvävande resa född ur opiatmissbruk och hjärtesorg.

Stundtals är det smärtsamt vackert, som i inledande titelspåret som växer och växer för att abrupt avbrytas av Come Together, en hyfsat rak rocklåt, åtminstone med Spiritualizeds mått mätt, eller som i underbart avskalade Stay With Me, som trots att fler och fler instrument stämmer in i monotonin aldrig blir särskilt intensiv. Lika ofta så är det bara förbannat svängigt, som i psykedeliska Electricity med sin simpla ackordföljd ändå känns spännande i närmare fyra minuter tack vare små variationer. Men bäst blir det trots allt när det vackra och svängiga får samsas i samma spår, som I Think I'm In Love där ett underbart groove sakta växer fram ur den mer finstämda inledningen.

Avslutande Cop Shoot Cop... är ett kapitel för sig, ett drygt sjutton minuter långt avslut som bevisar att Spiritualized alltid kommer ha en plats inom rockhistorien, bland det finaste som gjorts inom den psykedeliska musiken sedan slutet på sextiotalet. Ett omdöme som i och för sig gäller för hela skivan.

Veckans skiva v.44: Alex Winston - King Con

Ett spår om eldmyror, ett om inälvor och ett om sammets-Elvis; bland årets mest mångfacetterade nytillskott i indiepopskaran hittar vi Alex Winston som i mars släppte debutalbumet King Con.

Alex Winston är en operaskolad multiinstrumentalist som under flera år spelat förband till Chuck Berry och först på senare tid satsat på en solokarriär. Inte helt oväntat domineras många spår på debutskivan därmed av hennes utomordentliga stämma. Sången gör ofta grovjobbet i annars ganska enkla låtkonstruktioner, men samtidigt märks det att Alex Winston behärskar flera instrument och gärna använder dem. Produktionerna är instrumenttäta och fyllda till brädden.

Öppningsspåret Fire Ant är ett lekfullt och rytmiskt spår som komiskt nog delar eldmyrans lite ettriga natur. Dessvärre lämnar låten betydligt mindre spår på mig än vad en eldmyra skulle gjort. Trots försök att göra låten dynamisk med lugnare partier och tempoväxlingar faller den sig tråkigt nog väldigt endimensionell. Avsevärt mycket bättre blir skivan två spår senare i form av Medicine. En något lågmäld refräng får uppbackning av mandolin och fylliga körer och versen innehåller förutom en klockren sångmelodi såväl dragspel som banjo i en oväntat modern tappning. 

Spåret Run Rumspringa är helt tvärtemot Medicine och vilar i en lite mörkare produktion med betydligt mer dist. Versen är mindre i fokus, rentav så att man glömmer den och bara längtar efter den explosiva refrängen. Bättre än så blir det knappt på skivan. Det enda spår som kommer i närheten är Locomotive. Men trots ett flertal bra spår är Locomotive ett perfekt exempel på varför skivan inte riktigt når hela vägen. Även om produktionen i stort är genial så har man missat en vital detalj; rösten drunknar. Ibland låter Alex Winstons stämma bara som ett instrument i mängden och får inte den plats som den förtjänar. Det är ett tråkigt misstag, men samtidigt vänjer man sig snabbt och framförallt är det lättåtgärdat till nästa album. Här finns talang och framtidshopp.

Veckans skiva v. 43: Rowland S Howard - Pop Crimes

Det fanns en tid då Thåström tipsade om musik på sin hemsida. Med jämna mellanrum dök tre tips på låtar eller skivor. En av dessa gånger löd tipsen:




1. Rowland S Howard - Pop Crimes
2. Rowland S Howard - Pop Crimes
3. Rowland S Howard - Pop Crimes

Kommentaren som följde löd ungefär: "Nej, det har inte blivit fel, Pop Crimes är helt enkelt så bra". Och ja, det är den.

Tidigare i år kom skivan A Thing Called Divine Fits av Divine Fits. En jäkligt bra platta och bland låtarna som stack ut återfanns en sover. "Shivers" av The Boys Next Door. Ni som kan er Nick Cave vet vad det handlar om för låt. The Boys Next Door bytte nämligen namn till The Birthday Party efter första skivan. Författaren till låten heter Rowland S Howard, och han spelade även i Birthday Party innan han gick solo och "Shivers" är hans första kloakerna låt. Lite mer än 30 år senare kom Pop Crimes.

Pop Crimes är Howards sista platta innan han dog. Mycket möjligt är också att det är hans bästa. Hur låter det då? Ja, titeln sammanfattar musiken rätt bra. Det är pop, som bryter mot många av popens regler. Det är långa, mörka, monotona låtar. Ni som gillar de andra musikerna runt Birthday Party - Nick Cave, Blixa Bargeld och Mick Harvey (som även spelar på Pop Crimes) - eller Thåströms senare skivor, ni kommer även att gilla det här.

Veckans Skiva v. 41: Saccharine Trust - Paganicons

Knappt 18 minuter, åtta låtar, det är allt som behövs för att bevisa att Saccharine Trust var (eller är, om man får tro deras wikipediasida så existerar de fortfarande) ett av världens bästa post-hardcoreband. Med dissonanta gitarrer, monoton bas och en aura av desperation och hopplöshet så är det lätt att förstå varför Kurt Cobain rankade Paganicons som den nionde bästa plattan någonsin.

Hela plattan skulle kunna beskrivas som ett sederat Dead Kennedys, och det menar jag på det absolut mest positiva sätt.

Veckans skiva v. 39: Fred Astereo - I Love You

Stanley Paulzen spelade en gång i tiden i ett av Australiens bästa och fånigaste band, Ruck Rover, tillsammans med Rob Clarkson. Två fantastiska sångare i ett och samma band med andra ord.
Jag upptäckte Paulzen när han stod på scen som Fred Astereo som förband till The Lucksmiths i Göteborg 2006. Han drog skämt om sin matsmältning och att han inte hade råd att betala biljetten för att komma hem till Australien. Den låt som fastnade starkast den gången var en låt som han presenterade som en sover. Det var "1000 Times". En av låtarna från Ruck Rovers sista skiva. En låt som fick mig att börja lyssna på Ruck Rover och i förlängningen även Rob Clarkson. Men det dröjde innan jag började att lyssna på Fred Astereo, som ju faktiskt var den man som introducerade mig för de båda andra.

Men nu sitter jag här med I Love You i handen. Den första av Fred Asteraos hittills två album. Och det är konstigt att det dröjt sex år, för det här är en jävigt bra platta. Det känns mognare än Ruck Rover, men fortfarande hyfsat fånigt. Hur låter det då? Ja antingen kan ni själva lyssna på den korta debutplattan, eller så kan ni läsa följande rader om hur han själv beskriver att projektet tog sin början:

"När jag i slutet av förra millenniet var ute och gick med min ukulele på en dammig kustväg utanför Melbourne snubblade jag på en rot. I min väska hade jag vinylskivor med Jonathan Richman, Depeche Mode, Morrissey, Frank Ifield, Perry Como och Buddy Holly. Skivorna var förstörda! Och jag trodde att skivorna inte gick att hitta, var det bästa jag kunde göra att borsta bort smutsen från knäna, plocka upp min ukulele och bli en känd radiostjärna!"

Veckans skiva v. 38: Bill Fay - Life Is People

Förra månaden släppte Bill Fay sitt första album på 40 år. Förmodligen hade det inte skett om inte Fays låt Be Not So Fearfull vid ett flertal tillfällen framförts av bandet Wilco, ibland även ihop med Fay själv. På Life Is People medverkar Wilco-sångaren Jeff Tweedy i duetten This World som är ett av skivans starkaste spår. På skivan finns även en hyllad cover av Wilco-låten Jesus Etc. som Fay tolkar med hjälp av ett piano och sin något osäkra men ändå bestämda sång.

Listan på gubbar som gör musik kan göras väldigt lång. Skillnaden mellan Bill Fay och dessa gubbar är att Fay inte har en oändlig lista på släppta skivor och låtar. Det finns inget slentrianmässigt med Life Is People utan det låter mer som ett debutalbum än som ännu en skiva i diskografin.

Veckans Skiva v. 37: Meat Puppets - Meat Puppets II

Att beskriva Meat Puppets andra platta, Meat Puppets II, är en svår uppgift. Mjukt och hårt, countryinfluenser och ett rent jävla ös blandas hej vilt utan att för den sakens skull resultera i en spretig skiva. Tvärtom känns den väl sammansvetsad trots tvära kast.

Varenda låt är ett smärre mästerverk. Mest kända torde väl Plateau, Lake Of Fire och Oh, Me vara efter att Nirvana spelat dem (tillsammans med Meat Puppets-bröderna Curt och Cris Kirkwood) i deras smått legendariska MTV Unplugged-spelning. Men personligen så föredrar jag när tempot är något högre, som i inledande Split Myself In Two, som var grunge innan genren ens fanns, eller New Gods, med sång som nästan låter svamlad fram. Även de mer countrydoftande spåren Lost och framförallt Climbing ligger mig varmt om hjärtat. Kort sagt är varenda låt på skivan fantastisk.

På Spotify ligger även bonusskivan med, där man bjuds på tre låtar som inte finns med på originalplattan, demoversioner av New Gods, Lost och Aurora Borealis och en Rolling Stones-cover.

Veckans skiva v.36: Misun - The Sea

Okej, det kanske är lite konstigt att döpa en skiva till The Sea om man inte tänker sjunga om havet, inspireras av havet eller ens ha några effekter på skivan som drar tankarna mot det stora blå. Men efter två minuters lyssnande bryr jag mig inte längre. Jag sjunker djupare och djupare i EP:ns sex spår. Med ett par hörlurar mellan mig och verkligheten skapar Washingtonbandet Misun en flyktig, spännande och elektroniskt diversifierad värld av pop som jag gärna stannar kvar i.

Trion i Misun har för den delen inte skapat en fulländad skiva. Låten Cutoff känns helt malplacerad på en annars välproducerad skiva. Det låter tomt, stökigt och platt på samma gång - och några känslor väcks inte heller. Även låten Dry hade passerat helt obemärkt förbi om det inte varit för en smart harpslinga. Med andra ord hade man i mitt tycke kunnat klippa skivan efter de fyra första spåren. Introspåret Coffee fångar mig nämligen direkt med ett tungt beat som sätts i kontrast till en luftigt mixad sång och en lättsam slinga som visslas i bakgrunden. Skivan hade i sådana fall dessutom slutat på sin höjdpunkt; nämligen det tveklöst mest melodiösa spåret My Time.

Bandet doppar här bara tårna i vattnet (ursäkta) för att känna efter vad som funkar. Personligen väntar jag ivrigt på första albumet för att se vilken väg de slutligen tagit, för här finns en trio som emellanåt ligger i förgrunden för experimentell och kreativ pop.

Veckans skiva v. 35: Vånna Inget - Jag ska fly tills jag hittar hem

Sommaren har i mångt och mycket präglats av Vånna Inget. Det började med att jag åkte till Säljeryd för att se de småländska skåningarna. Glädjen de utstrålade från scenen spred sig till publiken. Därefter har jag röjt med vänner till dem i både Östersund och Malmö. Och lika glad har jag blivit varje gång. Stått och skrikit mig hes till låtar som "Allvar", "Som man lever", "Våra drömmars död" och "Snabbare". Jag har sett bandet spricka upp i stora leenden när smålänningarna skrikit efter den sistnämnda låten. Det har blivit ett internskämt mellan dem och oss. Och inte minst har jag stått sena sommarnätter med vänner och även där skrikit mig hes till låtarna.

Tidigare i år släppte bandet en ep, som bland annat innehåller fantastiska låten "Våra drömmars död".
I dagarna släppte de även en video med ep:ns titelspår. Där har de samlat klipp från konserter från hela året. Och där kan ni se halva Popbrus dansa loss till tonerna av ett av Sveriges just nu bästa live-band. Lyssna på skivan. Titta på videon. Och dröm er tillbaka till sommaren. "Sommaren lever" som många (enligt bandet själva) tror att låten "Som man lever" egentligen heter.