Mars månad blandade och gav, högt och lågt. Å ena sidan tilläts Lil Wayne att släppa en ny skiva – å andra sidan kom det många trevliga debutskivor däribland Hunter Hunteds första EP. Det är fem låtar som trots ganska olika ton och tilltal sys ihop av ett enhetligt och fruktansvärt tidsenligt sound. Har du någon gång tänkt "Shit, detta bandet ligger verkligen i tiden!"? Lite den känslan får man av Hunter Hunted, åtminstone när det gäller riktningen som indiepopen är på väg. Det är nästan så trendriktigt att det blir störande, och det är nog min enda egentliga kritik till en annars i princip fulländad EP.
Inledningsspåret Operating har en vrålstark refräng med vackert melankoliska harmonier och en virveltrumma som kan skära genom väggar. Men det bästa med spåret, och med de flesta andra spåren på skivan är att man prickat så rätt i låtarnas dynamik. Det är en ständig musikalisk berg-och-dalbana. Ena stunden tas du ned och lyssnar ivrigt på sångmelodin för att helt plötsligt svepas med i en stegrande brygga och få myror i benen till en explosiv och rytmisk refräng. Huvudmelodin i det sista spåret Gentle Folks är nästan anledning nog att gilla skivan. Soundet är smart, väl genomfört och nästan lite väl mycket enligt spelets regler. Den där riktiga experimentviljan saknas lite. Det är lätt att älska skivan, och den har absolut ett återlyssningsvärde och djup, men visst hade det gått att ta ut svängarna ytterst lite till. Oavsett så förtjänar denna debut en svag fyra!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar