Alex Winston är en operaskolad multiinstrumentalist som under flera år spelat förband till Chuck Berry och först på senare tid satsat på en solokarriär. Inte helt oväntat domineras många spår på debutskivan därmed av hennes utomordentliga stämma. Sången gör ofta grovjobbet i annars ganska enkla låtkonstruktioner, men samtidigt märks det att Alex Winston behärskar flera instrument och gärna använder dem. Produktionerna är instrumenttäta och fyllda till brädden.
Öppningsspåret Fire Ant är ett lekfullt och rytmiskt spår som komiskt nog delar eldmyrans lite ettriga natur. Dessvärre lämnar låten betydligt mindre spår på mig än vad en eldmyra skulle gjort. Trots försök att göra låten dynamisk med lugnare partier och tempoväxlingar faller den sig tråkigt nog väldigt endimensionell. Avsevärt mycket bättre blir skivan två spår senare i form av Medicine. En något lågmäld refräng får uppbackning av mandolin och fylliga körer och versen innehåller förutom en klockren sångmelodi såväl dragspel som banjo i en oväntat modern tappning.
Spåret Run Rumspringa är helt tvärtemot Medicine och vilar i en lite mörkare produktion med betydligt mer dist. Versen är mindre i fokus, rentav så att man glömmer den och bara längtar efter den explosiva refrängen. Bättre än så blir det knappt på skivan. Det enda spår som kommer i närheten är Locomotive. Men trots ett flertal bra spår är Locomotive ett perfekt exempel på varför skivan inte riktigt når hela vägen. Även om produktionen i stort är genial så har man missat en vital detalj; rösten drunknar. Ibland låter Alex Winstons stämma bara som ett instrument i mängden och får inte den plats som den förtjänar. Det är ett tråkigt misstag, men samtidigt vänjer man sig snabbt och framförallt är det lättåtgärdat till nästa album. Här finns talang och framtidshopp.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar