Skivbolag: Candle Records

Först tänkte jag skriva om lite punkpoesi. Sedan ångrade jag mig och tänkte skriva om ett solosläpp från en medlem i ett av de mest omskrivna banden på den här bloggen men det får vänta, för jag snubblade över ett radioprogram. Ett radioprogram som handlar om mitt favoritskivbolag: Candle Records, som var aktivt i Australien mellan 1994 och 2007. De hade band som The Lucksmiths, Anthony Atkinson, Rob Clarkson, Ruck Rover, Darren Hanlon och The Guild League. För att nämna några.

Här har ni radioprogrammet!

Orkar ni inte lyssna på programmet kommer här en lista med några av mina favoriter från Candle records:

Topp 7: Rob Clarkson

Rob Clarkson är enligt min mening en av de bästa textförfattarna och sångarna i modern tid. Tråkigt nog har han inte fått den uppskattning han förtjänar. Clarkson var en gång i tiden en av två sångare i bandet Ruck Rover, som även de förtjänar mer uppmärksamhet. Tråkigt nog finns de knappt på Spotify längre.

Som soloartist har Clarkson släppt fem album, varav de fyra första är svåra att få tag på (men de flesta av låtarna från dem finns samlade på skivan Shirts). Senaste albumet heter Zone One och kom 2006. Det är alltså hög tid för en ny skiva med andra ord. Med tanke på att det är hans bästa skiva. Lätt en fempoängare.
Här kommer hans sju bästa låtar som soloartist:

Veckans skiva v. 39: Fred Astereo - I Love You

Stanley Paulzen spelade en gång i tiden i ett av Australiens bästa och fånigaste band, Ruck Rover, tillsammans med Rob Clarkson. Två fantastiska sångare i ett och samma band med andra ord.
Jag upptäckte Paulzen när han stod på scen som Fred Astereo som förband till The Lucksmiths i Göteborg 2006. Han drog skämt om sin matsmältning och att han inte hade råd att betala biljetten för att komma hem till Australien. Den låt som fastnade starkast den gången var en låt som han presenterade som en sover. Det var "1000 Times". En av låtarna från Ruck Rovers sista skiva. En låt som fick mig att börja lyssna på Ruck Rover och i förlängningen även Rob Clarkson. Men det dröjde innan jag började att lyssna på Fred Astereo, som ju faktiskt var den man som introducerade mig för de båda andra.

Men nu sitter jag här med I Love You i handen. Den första av Fred Asteraos hittills två album. Och det är konstigt att det dröjt sex år, för det här är en jävigt bra platta. Det känns mognare än Ruck Rover, men fortfarande hyfsat fånigt. Hur låter det då? Ja antingen kan ni själva lyssna på den korta debutplattan, eller så kan ni läsa följande rader om hur han själv beskriver att projektet tog sin början:

"När jag i slutet av förra millenniet var ute och gick med min ukulele på en dammig kustväg utanför Melbourne snubblade jag på en rot. I min väska hade jag vinylskivor med Jonathan Richman, Depeche Mode, Morrissey, Frank Ifield, Perry Como och Buddy Holly. Skivorna var förstörda! Och jag trodde att skivorna inte gick att hitta, var det bästa jag kunde göra att borsta bort smutsen från knäna, plocka upp min ukulele och bli en känd radiostjärna!"

Skivrecension: Bart & friends - Make You Blush

Hjärtat slår lite snabbare och det börjar klibba i handflatorna när höger hands pekfinger närmar sig play-knappen. Det här kan inte vara dåligt tänker hjärnan och skickar ut enderfiner i kroppen. Bakom skivan står delar av Australiens indiepopelit. Det handlar alltså om Australiens svar på Monsters Of Folk. När jag ser att Mark Monnone (The Lucksmiths), Louis Richter (Mid-State Orange och The Lucksmiths), Stanley Paulzen (Ruck Rover och Fred Astereo) samt Pam Berry (The Pines) backar upp Bart Cummings så får jag bråttom till stereon. När jag sedan ser att en man vid namn James Dean bidrar med melodica så blir det nästan för mycket. Till råga på ovanstående har skivan ett snyggt retroomslag och dess åtta låtar klockar in på drygt tolv minuter. Det låter nästan för bra för att vara sant.

Det är för bra för att vara sant. Sådana här konstellationer som låter bra på pappret faller ofta platt i praktiken. Summan av de olika delarna blir mindre än vad delarna var, var för sig.

Det är ingen dålig platta. Långt ifrån. Men den är platt, tråkig och har gjorts bättre. Tankarna dras till band som Berrys The Pines, svenska Nixon och färska Red Shoe Diaries. Och samtliga har gjort det här bättre. Klassisk indiepop med drag åt twee. Jag borde verkligen gilla det här. Men tyvärr lär det inte bli alltför ofta jag plockar fram den här skivan. Ser istället fram emot att höra nya alster från bandets olika medlemmar. Då lär hjärtat slå lite snabbare och händerna lär klibba. Men förhoppningsvis mynnar detta ut i att endorfiner sprider sig ut till mungipor och fötter och får mig att le och dansa. Så sker inte här.