Veckans Skiva v. 45: Spiritualized - Ladies and Gentlemen We Are Floating in Space

All I want in life's a little bit of love to make the pain go away

Getting strong today, a giant step each day

Med dessa rader, upprepade som ett mantra, börjar Ladies and Gentlemen We Are Floating in Space, Spiritualizeds bästa album hittills. Det har beskrivits som "a psychedelic gospel album full of songs about heartbreak and drug abuse; a flat-out masterpiece", vilket är precis vad det är. Med en otrolig finkänslighet för oss Jason Pierce på en utsvävande resa född ur opiatmissbruk och hjärtesorg.

Stundtals är det smärtsamt vackert, som i inledande titelspåret som växer och växer för att abrupt avbrytas av Come Together, en hyfsat rak rocklåt, åtminstone med Spiritualizeds mått mätt, eller som i underbart avskalade Stay With Me, som trots att fler och fler instrument stämmer in i monotonin aldrig blir särskilt intensiv. Lika ofta så är det bara förbannat svängigt, som i psykedeliska Electricity med sin simpla ackordföljd ändå känns spännande i närmare fyra minuter tack vare små variationer. Men bäst blir det trots allt när det vackra och svängiga får samsas i samma spår, som I Think I'm In Love där ett underbart groove sakta växer fram ur den mer finstämda inledningen.

Avslutande Cop Shoot Cop... är ett kapitel för sig, ett drygt sjutton minuter långt avslut som bevisar att Spiritualized alltid kommer ha en plats inom rockhistorien, bland det finaste som gjorts inom den psykedeliska musiken sedan slutet på sextiotalet. Ett omdöme som i och för sig gäller för hela skivan.

Skivrecension: Spiritualized - Sweet Heart Sweet Light

Det börjar bli lite uttjatat att dra jämförelser mellan Jason Pierce, huvudmannen bakom namnet Spiritualized, och Lou Reed. Men det är en sån lätt jämförelse att göra, bägge har en känsla för både pumpande rock och hjärtskärande vackra ballader, oljud och finstämdhet, men alltid med en melodikänsla bortom denna världen. Största skillnaden mellan de båda torde vara att Pierce, till skillnad från Reed, har en konstant hög nivå på allt han ger ut.

Och det är nästan det som är Sweet Heart Sweet Lights stora problem, att den är för jämnbra. Varenda spår är magnifikt för sig, vilket gör helheten till en väldigt jämn lyssningsupplevelse. Här finns inga toppar och inga dalar, allt, då menar jag ALLT, är fruktansvärt bra. Från inledande (jag räknar bort introt då det inte är en riktig låt, om än en väldigt fin inledning) dängan och tillika första singeln Hey Jane till avslutande So Long You Pretty Thing så håller musiken otrolig kvalité, vilket gör det lite mindre spännande skiva än det skulle kunna vara. Jag uppskattar dynamik i kvalité, när det finns några spår som är sådär extra bra och några som man tycker är lite, lite sämre än.

Därmed inte sagt att någon borde undvika den här skivan på grund av det, för alla med minsta intresse av popmusik borde åtminstone ge plattan en chans. Pierce med kompani skämmer nämligen lyssnaren med småpsykedelisk och symfonisk pop av absolut högsta grad. Oavsett om det är enformigt hamrande av två ackord som i Headin' For The Top Now, där Pierce bevisar att han behärskar monotonin på ett sätt som få gör, eller som i finstämda balladen Freedom, där ett sparsmakat stråkarrangemang höjer en redan underbar låt till nya höjder.