Veckans skiva v.48: Standard Fare - Out Of Sight. Out Of Town.

 Denna skiva ger dig ungefär vad du kan förvänta dig av omslaget – ett konstant flöde av musikalisk glädje, färger och variation. I slutet av 90-talet, mitt mellan ska och punk-revival-vågor växte jag upp och slutligen även ihop med musiken. Vågorna kom och gick ganska snabbt när ska- och punksoundet slutade att utvecklas och det var väldigt länge sen något gjort mig fullt så nostalgisk och exalterad som Standard Fares album Out Of Sight. Out Of Town.

Soundet är en vink till gamla ska och punkband men håller samtidigt ett tydligt grepp om den traditionella gladindien, fast med ett något vuxnare tilltal. Låt mig förklara. Låten Older Woman doftar rak och trallvänlig pop-punk med schyssta riff och halvseriös text. Backar man några spår hittar man spåret Suitcase som är betydligt mer konventionell och samtida indie, om än väldigt bra sådan. Ska hittar man tendenser av i det lite lugnare och gungiga Half Sister. Jag tror ni förstår min poäng. Här finns variation, som faktiskt förnöjer. Visst är vissa spår plattare och mer anonyma än andra, men upplevelsen när skivan snurrat klart är fortfarande utmärkande positiv.

Bandets två sångare hamnar ofta i skymundan bakom gitarrslinga efter gitarrslinga som etsar sig fast, men faktum är att de lyckas leverera en klockren mix av osäkerhet och musikalisk självsäkerhet och lyfter skivan än mer. Detta gäller framförallt Kupa, den kvinnliga stämman. Detta är sammantaget ett skotsk band att hålla utkik efter även i framtiden, för här har ni en redan klart godkänd skiva med något för de flesta.

Veckans Skiva v. 13: Standard Fare - Noyelle Beat

Jag och Popbrus-Rasmus åkte för ungefär en månad sedan till London för att gå på London Popfest, en festival vars line-up till största delen bestod av små brittiska indieband. Anledningen att vi åkte dit var skotska Ballboy som sedan gymnasietiden varit en favorit med låtar som Welcome to Vaxjo och Kiss me, Hold me and Eat me. Efter festivalen for dock inte tankarna i första hand tillbaka till Gordon McIntyres (sångare i Ballboy) underbara texter och trallvänliga melodier, utan istället till alla de guldkorn av indieband man hade fått upp ögonen för under kvällen, och speciellt till guldklimpen Standard Fare.

Standard Fare från Sheffield är en trio som skapar låtar enligt indiepopens handbok. Med starka melodier och fantasifulla arrangemang kommer de långt men det som skiljer Standard Fare från mängden är sångerskan och basisten Emma Kupas röst som höjer låtarna till skyarna. Bandets debutalbum Noyelle Beat släpptes i måndags (29 mars) på det lilla brittiska bolaget Melodic och innehåller tretton låtar.

Noyelle Beat rivstartar med de tre låtarna Love Doesn't Just Stop, Nuit Avec Une Amie och Philadelphia som alla hör till skivans absolut bästa. Till en början hade jag svårt för de lite lugnare låtarna som jag tyckte mest var i vägen för de mer dansanta. Men efter flertalet lyssningar så har de lugnare låtarna sjunkit in och jag har insett att de ger skivan ett djup som skulle saknas utan dem.

En sak som är skönt att höra med Noyelle Beat är att man inte har dränkt ljudbilden med en massa instrument utan man har nöjt sig med sång, gitarr, bas och trummor. Trummorna har väldigt mycket rumsklang som bidrar till att man får en härlig livekänsla på låtarna.

Jag har tidigare nämnt Emma Kupa som sångerska men även gitarristen Danny How sjunger på vissa låtar. Hans röst påminner starkt om Lars Lindquist i svenska Billie The Vision And The Dancers och i duetten Nuit Avec Une Amie (A Night With A Friend på franska) bildas en perfekt fusion mellan Kupa och How. Den ovan nämnda låten är även skivans bästa tillsammans med Dancing.

Lyssna på skivan här (från Bandcamp):

London Popfest, 100 Club, London, 27/2

London Popfest är en fyrdagarsfestival som bjuder på mer eller mindre känd indiepop. Ni får nu en liten resumé av lördagens spelningar på 100 Club i London, och tips på bra indieband som är nästan helt okända i Sverige.

Gordon Mcintyre, sångare i bandet Ballboy som var sist ut på lördagen, bjöd på en kort solospelning och öppnade därmed lördagens festivaldag på ett perfekt sätt. Han spelade låtar från sin solokarriär, från Ballboy och från bandet Money Can't Buy Music som han har ihop med svenska Maja Mångård. Bästa låt var avslutande I Lost You, But I Found Country Music (en låt som Popbrus tipsat om i låtlistan om Skottland, länk här).

Efter Gordon var det dags för Plouf!, ett otroligt omusikaliskt band och varken de eller publiken visste vad de gjorde där.

Det tredje bandet var Red Shoe Diaries från Nottingham, ett band som låter bättre på skiva än live. Det lät lite för mycket demoband över dem och vissa låtar var väldigt "dansbandiga", om genren dansbandsindie inte funnits förut så är den härmed uppfunnen.

En kvinnlig stående trummis, tillika sångerska, tillsammans med elgitarrist och basist som spelar tweepop, så kan norska Soda Fountain Rag sammanfattas. Egentligen består bandet endast av Ragnhild Hogstad Jordahl som på skiva spelar alla instrument själv. Live låter Soda Fountain Rag väldigt bra, det är tight och händelserikt men tyvärr hade Jordahl ingen bra sångdag då rösten sprack flera gånger mot slutet av spelningen (något hon visade sitt missnöje mot). Soda Fountain Rag har släppt en skiva för det irländska bolaget Yes Boy Ice Cream, vilka även släppt svenska Suburban Kids With Biblical Names fria i Storbritannien.

Ett band att hålla koll på i indiepopsvängen i framtiden är Standard Fare från Sheffield som bjöd på en av de bästa spelningarna under lördagen. Det som får Standard Fare att sticka ut från mängden är sångerskan och basisten Emma Kupa som har en otroligt bra röst för genren. I övrigt består bandet av sångaren och gitarristen Danny How och trummisen Andy Bez. Den 29 Mars släpper bandet albumet The Noyelle Beat för skivbolaget Melodic Records och har efter det ett tjugotal spelningar bokade i Storbritannien och i USA fram till i sommar. Gå in på deras Myspacesida och lyssna framförallt på låtarna Night With A Friend och Dancing som en första lektion i ämnet Standard Fare.

Allo Darlin' stod för glad och svängig indiepop lite åt Hello Saferide-hållet. Sångerskan Elizabeth Morris har likheter med Annika Nordin både till utseendet och till sångrösten. Musiken byggs ofta upp kring Morris ukulele med gitarr bas och trummor. Just ukulelen passar väldigt bra i genren och bidrar till ett något annorlunda sound (tyvärr försvinner den ibland i ljudmassan). Låtarna The Polaroid Song och Kiss Your Lips, som båda finns på deras Myspacesida, gjorde sig bäst live.

Bandet som fick igång publiken bäst var helt klart det sedan tidigare nedlagda Dorotea från Göteborg som gjorde en återföreningsspelning på London Popfest för att sedan återgå till det döda. Punkpop i form av korta och enformiga låtar som nog uppskattas bäst av den gedigna grupp människor som följd bandet sedan starten (som alla verkade ha hittat till 100 Club för att se sina hjältar för en sista gång en gång till). För alla andra så är Dorotea ganska tråkiga och intetsägande, förmodligen är det ingen som sörjer att Dorotea åter igen är nedlagt förutom de tjugotal som sjöng med i It's Gonna Be Me och My Guilty Conscience. Bandet gör sig mycket bättre på skiva än live.

Näst sist ut var bandet Shrag som spelade någon form av noiseindiepop. Efter att ha förstått att bandet var en av de stora bokningarna till lördagen så var besvikelsen lite av ett faktum då bandet bjöd på en bara halvbra spelning med låtar som inte stack ut ur mängden.

Kvällens stora akt och anledningen till att Popbrus befann sig på 100 Club var avslutande bandet Ballboy från Edinburgh i Skottland. Man startade med klassiska Avant Garde Music och fortsatte sedan i samma anda med snabb tweepop. Trots att låtarna sällan innehåller fler än tre ackord så blir låtarna aldrig tråkiga, mycket tack vare Gordon Mcintyres melodier och texter som håller fast lyssnaren. Ballboy bjöd på tre-fyra helt nya låtar som var några av spelningens bästa och ett nästa album verkar väldigt lovande. Som extranummer spelade man Sex Is Boring som var kvällens bästa låt.