London Popfest, 100 Club, London, 27/2

London Popfest är en fyrdagarsfestival som bjuder på mer eller mindre känd indiepop. Ni får nu en liten resumé av lördagens spelningar på 100 Club i London, och tips på bra indieband som är nästan helt okända i Sverige.

Gordon Mcintyre, sångare i bandet Ballboy som var sist ut på lördagen, bjöd på en kort solospelning och öppnade därmed lördagens festivaldag på ett perfekt sätt. Han spelade låtar från sin solokarriär, från Ballboy och från bandet Money Can't Buy Music som han har ihop med svenska Maja Mångård. Bästa låt var avslutande I Lost You, But I Found Country Music (en låt som Popbrus tipsat om i låtlistan om Skottland, länk här).

Efter Gordon var det dags för Plouf!, ett otroligt omusikaliskt band och varken de eller publiken visste vad de gjorde där.

Det tredje bandet var Red Shoe Diaries från Nottingham, ett band som låter bättre på skiva än live. Det lät lite för mycket demoband över dem och vissa låtar var väldigt "dansbandiga", om genren dansbandsindie inte funnits förut så är den härmed uppfunnen.

En kvinnlig stående trummis, tillika sångerska, tillsammans med elgitarrist och basist som spelar tweepop, så kan norska Soda Fountain Rag sammanfattas. Egentligen består bandet endast av Ragnhild Hogstad Jordahl som på skiva spelar alla instrument själv. Live låter Soda Fountain Rag väldigt bra, det är tight och händelserikt men tyvärr hade Jordahl ingen bra sångdag då rösten sprack flera gånger mot slutet av spelningen (något hon visade sitt missnöje mot). Soda Fountain Rag har släppt en skiva för det irländska bolaget Yes Boy Ice Cream, vilka även släppt svenska Suburban Kids With Biblical Names fria i Storbritannien.

Ett band att hålla koll på i indiepopsvängen i framtiden är Standard Fare från Sheffield som bjöd på en av de bästa spelningarna under lördagen. Det som får Standard Fare att sticka ut från mängden är sångerskan och basisten Emma Kupa som har en otroligt bra röst för genren. I övrigt består bandet av sångaren och gitarristen Danny How och trummisen Andy Bez. Den 29 Mars släpper bandet albumet The Noyelle Beat för skivbolaget Melodic Records och har efter det ett tjugotal spelningar bokade i Storbritannien och i USA fram till i sommar. Gå in på deras Myspacesida och lyssna framförallt på låtarna Night With A Friend och Dancing som en första lektion i ämnet Standard Fare.

Allo Darlin' stod för glad och svängig indiepop lite åt Hello Saferide-hållet. Sångerskan Elizabeth Morris har likheter med Annika Nordin både till utseendet och till sångrösten. Musiken byggs ofta upp kring Morris ukulele med gitarr bas och trummor. Just ukulelen passar väldigt bra i genren och bidrar till ett något annorlunda sound (tyvärr försvinner den ibland i ljudmassan). Låtarna The Polaroid Song och Kiss Your Lips, som båda finns på deras Myspacesida, gjorde sig bäst live.

Bandet som fick igång publiken bäst var helt klart det sedan tidigare nedlagda Dorotea från Göteborg som gjorde en återföreningsspelning på London Popfest för att sedan återgå till det döda. Punkpop i form av korta och enformiga låtar som nog uppskattas bäst av den gedigna grupp människor som följd bandet sedan starten (som alla verkade ha hittat till 100 Club för att se sina hjältar för en sista gång en gång till). För alla andra så är Dorotea ganska tråkiga och intetsägande, förmodligen är det ingen som sörjer att Dorotea åter igen är nedlagt förutom de tjugotal som sjöng med i It's Gonna Be Me och My Guilty Conscience. Bandet gör sig mycket bättre på skiva än live.

Näst sist ut var bandet Shrag som spelade någon form av noiseindiepop. Efter att ha förstått att bandet var en av de stora bokningarna till lördagen så var besvikelsen lite av ett faktum då bandet bjöd på en bara halvbra spelning med låtar som inte stack ut ur mängden.

Kvällens stora akt och anledningen till att Popbrus befann sig på 100 Club var avslutande bandet Ballboy från Edinburgh i Skottland. Man startade med klassiska Avant Garde Music och fortsatte sedan i samma anda med snabb tweepop. Trots att låtarna sällan innehåller fler än tre ackord så blir låtarna aldrig tråkiga, mycket tack vare Gordon Mcintyres melodier och texter som håller fast lyssnaren. Ballboy bjöd på tre-fyra helt nya låtar som var några av spelningens bästa och ett nästa album verkar väldigt lovande. Som extranummer spelade man Sex Is Boring som var kvällens bästa låt.