Månadens skiva v. 12; Grandaddy - Under the Western Freeway

Spotify-länk HÄR!

Rasmus:

”Hello, good morning sir”

De få pölar av snö som återstår dallrar i värmen. Smältvatten bildar forsar längs med stadens gator och trottoarer. Fåglarna kvittrar och solen tinar frusna själar, där en äldre herre går och visslar på melodin till ”A.M. 180”. Det finns ett framåtsträvande och ett bakåtsträvande inombords.
En del av en ser sommaren vid horisonten, beger sig till Klippans Konstcafé i Göteborg och gottar sig i solen med årets första utomhusöl. Vaknar nästa morgon med en sån där förkylning som pekar på att våren verkligen är här för att stanna.
En annan del längtar bakåt. Men inte till vintern. Gud nej. Tillbaka till ursprunget. Ut på landet. Att få traska runt i naturen och se hur den ger sig fan på att åter blomstra.
Och kanske slår man ihop de båda. I sävligt tempo sätter man sig på en altan ute på landet och dricker öl. Njuter av naturen. Och kanske klinkar man på en gitarr. Kanske sjunger man med i ”Collective Dreamwish of Upperclass Elegance”:

“Here I sit and play guitar
And drink beer out in the country
Having narrowly escaped my trip
Into town and now it's Sunday
Here I sit and play guitar
And count stars out in the country
Having narrowly escaped my trip
Into town ... and there's no one around”

Våren är alltså här. Långsamhet blandas upp med energin från solen. Skulle någon be mig att sammanfatta fenomenet skulle jag säga åt dem att lyssna på Grandaddy i allmänhet och Under The Western Freeway i synnerhet.

Anton:

När jag var yngre så trodde jag att Grandaddy var en hiphop-grupp och av ren princip så vägrade jag att ge dem chansen. Åren gick och med dem kom insikten att hiphop kan vara bra, samt att Grandaddy är ett utomordentligt rockband.

Under The Western Freeway är en bra skiva, men den har vissa dåliga sidor. En är att flera av låtarna är lite för långdragna och vägrar att ta slut, en annan är att låtarna till för stor del är instrumentala (de två hör nog ihop). Visst, arrangemangen är snygga och häftiga men de är lite för enformiga. När Jason Lytle sjunger så höjs låtarna oerhört mycket och en snudd på fantastisk lo-fi-rock bildas.

Bästa låtarna på skivan är ”A.M. 180”, ”Everything Beautiful is Far Away” och ”Summer Here Kids”.