Konsertrecension: The Magnetic Fields, Filadelfiakyrkan, Stockholm 24/3

– Ha en bra dag.
– Du med.
– Det ska jag, solen skiner här i Stockholm.
– Det gör den här i Göteborg också.
– Fast inte över Stockholm, det går du tyvärr miste om.

Personen som befinner sig i Stockholm är ingen mindre än Stephin Merritt, sångare i The Magnetic Fields och notorisk surgubbe. Men uppenbarligen finns det en sympatisk herre där inne någonstans. Det märks även i hans texter. Och ibland skiner det även igenom i hans mellansnack. Ett mellansnack som ofta lyfter bandets spelningar ett extra snäpp. Så även ikväll, när solen har slutat att skina över Stockholm. Det är interna samtal med bandmedlemmar och märkliga beskrivningar av låtarna de spelar. Eller så ber han bara de i publiken som vill höra ”The Book Of Love” att dra åt helvete.

Konserten börjar med senaste skivans första låt – ”You Must Be Out Of Your Mind” – och slutar ordinarie set med sista låten från samma skiva; ”From A Sinking Boat”. Ett fint grepp och även skivans överlägset bästa låtar. För faktum är att resten av Realism håller en relativt låg kvalitet. Ändå spelar de, föga förvånande, nio av skivans totalt tretton spår. Detta sänker spelningen. Man kunde hoppats att det var nog där. Men när de plockar fram gamla låtar ur katalogen väljer de en hel del svagare spår (som ”Xylophone Track” och ”Suddenly There Is A Tidal Wave”). Dessutom klär de många av spåren i konstiga, ihåliga och ostämda arrangemang (som i ”Fear of Trains” och ”I’m Tounge Tied”). Något som kan härstamma från att senaste skivan är ment att dra åt folk-pophållet. Därför förses många av låtarna med bakgrundsstämmor. Något som fungerar när det är Shirley Simms som står för solosången. Men hennes lite udda röst (eller till och med påfrestande kanske vissa skulle säga) skär rakt in i öronen när hon körar. Just Simms blir det lite väl mycket av under kvällen. Vilket innebär att Stephin själv får stå tillbaka, Stephin vars stämma är så fantastisk.

Som extranummer får vi ”100 000 Fire Flies”, som i afton är rysligt bra och ”Papa Was a Rodeo”, som har fått mig att rysa sen första gången jag hörde den, och som givetvis har samma effekt på mig ikväll. De hade inte kunnat sluta bättre (om man bortser från att gitarristen John Woo bjuder på ett knippe orena toner).
Så vad klagar jag för? Bandet bjuder på riktigt fina versioner av (förutom ovan nämnda låtar) “All The Umbrellas In London”, “The Luckiest Guy On The Lower East Side”, “Acoustic Guitar”, “Long Vermont Roads”, “The One You Really Love” och “I Don’t Want To Get Over You”. Ett band som levererar den skörden kan vara nöjda. Men nu handlar det om The Magnetic Fields, och de kan bättre än så här.