Klockan halv åtta gick Johnossi upp på Siestas största scen, Fiesta!, och mottogs av dagens hittills största publikskara. Publikantalet förvånar inte då bandet under fyra år har producerat åtskilliga rockdängor som skulle få både The White Stripes och The Hives att känna avund. Johnossis senaste skiva, Mavericks, släpptes i våras och är en väldigt genomarbetad skiva. Bandet ska ha repat nio till fem, fem dagar i veckan i flera månader innan inspelningen startade. Personligen tycker jag dock att Mavericks inte riktigt når upp till nivån på bandets första två skivor, trots låtar som Roscoe och What's the Point.
Bandets spelning på Siesta är den första på deras sommarturné och det märks att de är taggade till max. Sångaren John Engelbrekt utstrålar en otrolig energi vilket överförs i ett hänsynslöst gitarrspel och makalös sång. Hänsynslöst kan man även kalla Oskar "Ossi" Bondes trumspel då han fullkomligt bankar skiten ur trummorna. Att två personer kan producera ett sådant stort ljud som Johnossi gör är förvånansvärt, de låter konstigt nog mer som en kvintett än en duo.Från och med att första tonen klingar är publiken med på noterna. Första gången det verkligen hettar till i publikhavet är när låten Bobby spelas ungefär tio minuter in i spelningen. Johnossi radar sedan upp starka rocklåtar som Party With My Pain och Send More Money i vilken sista versen tillägnas alla kommande studenter, speciellt de som inte trivs i skolan. Ungefär halvvägs in i konserten spelar bandet den relativt sega låten Worried Ground som inte alls var till publikens behag. Johnossi ber på ett sätt om ursäkt genom att direkt efter spela What´s the point och sedan kvällens bästa låt Execution Song. Man avslutar spelningen med bandets egen favoritlåt Roscoe, den dansanta Man Must Dance och smått vackra 18 Karat Gold.
Johnossi känns självklara på den stora rockscenen och med det engagemang och den sceninlevelse de visar så känns de även väl värda all framgång.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar