Veckans skiva v. 44: Ossler - Krank

Ossler är Skånes svar på Thåström.

Behöver jag tillägga någonting? Jag kan dra historien och förklara skivan, men sen går jag. Okej?
Pelle Ossler växte upp i Östberlin. Flyttade sedan till Skåne och spelade med Wilmer X. Lämnade bandet för att han tyckte att de gjorde det för enkelt för sig. Hittills har han släppt fem soloalbum. Det här är det fjärde. Spelar även i Thåströms band. Thåström, Ossler och Hellberg är också namnen bakom bandet med namnet Sällskapet som spelar dov, suggestiv industriromantisk musik.

Parallellerna till Thåströms sena musik är många. Vi har dovheten och dysterheten i texterna. Mörkret. Musikerna. Bilden av ett kallt och mörkt Sverige som vecklar ut sig i takt med musiken. Men Ossler är mörkare än Thåström. Dovare. Att se ljuset här är svårt. Själv har Ossler sagt att det är lättare att se ljuset om man själv står i mörkret. Just så. Den drivande basen dök även upp tidigare på Osslers inspelningar än på Thåströms…

Ossler har en lyrik som inte återfinns någon annanstans i den svenska rocklyriken. Med favoritordet etanol och en förkärlek för olja, betong och industri.
Men det är inte bara dystra upptempolåtar som lyfter Osslers gärning. Nej det finns dystra ballader också. Ett exempel är ”Luften är fri” som handlar om en man som just dött. Helt låten kretsar runt en titanskruv.
Kanske är det däri plattans (och Osslers) största fel ligger; spretigheten mellan låtar som får en att vilja stå med en öl i handen och gunga på huvudet i takt till basgången och de lugna låtarna. Men jag skulle aldrig i livet vilja vara utan någon av de två komponenterna.

Nämnde jag förresten att Ossler i låten ”Tamburinman” lånar friskt från en inte så lite känd droglåt av Bob Dylan med ett namn som ni nog kan lista ut själva?
Äh, lyssna istället. Ossler förklarar det här mycket bättre än vad jag gör…

Thåström är Stockholms svar på Ossler.

Lyssna på Skivan på Spotify här!