Konsertrecension: Nick Cave, Chinateatern, Stockholm 20/10

I juni regnade det. Men några tusen fick se en av sommarens allra bästa konserter. Redan när Nick Cave öppnade med ”Tupelo” i regnet, visste vi som var där att det skulle bli något stort. En och en halv timme med en rockande, galen Messias på en leråker i Stockholm.
Bara fyra månader senare är han tillbaka i Stockholm. Denna gång inomhus inför drygt 1 000 personer. 1 000 förväntansfulla personer, på en sedan länge utsåld Chinateater, som får se en av höstens allra bästa konserter. Denna gång utan Bad Seeds, bara kompad av en basist och Warren Ellis på gitarr, mandolin, trummor och fiol. Själv spelar Cave gitarr och orgel.

Men det är att gå lite i förväg. För konserten börjar med att Nick Cave läser högt ur sin senaste bok – The death of Bunny Munro – med suggestiv musik och en film som hade kunnat vara gjord av David Lynch, i bakgrunden. Under spelningens gång kommer detta inslag återkomma ytterligare två gånger (varje gång med ny film och ny musik).
Konserten är en del av en väldigt kort Europaturné och på grund av ställets storlek får publiken tillfälle att ställa frågor till honom. Oftast ganska tråkiga frågor, men Cave lyckas oftast komma med bättre svar än frågorna förtjänar. Som när någon frågar hur hans relation är med Gud och han svarar:

– Dålig. Eller; min relation till honom är bra. Hans relation till mig däremot…

Eller när någon annan frågar vad som hänt med hans mustasch:

– Frun gillade inte den. Det var som att kyssa en gammal dörrmatta. Som luktade curry och cigarettrök. Så en dag tog hon mina sömntabletter, drogade mig och rakade av den när jag sov.

Spelningen blir i och med detta väldigt intim. Cave pratar med vissa enskilda personer i publiken, ger dem smeknamn och ställer ibland frågor till publiken. Dessutom ger han sig ut i publiken när en kvinna frågar om hon kan få en kram.
Ni hör själva att konserten tillhör de som kommer att räknas som klassiska om några år, och då har vi ännu inte talat om det soniska. För det förekommer en del låtar också.
Det är nästan samma låtar som spelades i somras, som dyker upp under kvällen. Bland annat ”Lucy”, ”Dig Lazarus, Dig”, ”The Mercy Seat”… Ja, listan kan göras lång. Men vad gör det, när det handlar om dessa låtar? Och vad gör det, när många av dem är omarrade för att passa det mindre bandet? Vissa låtar till och med så omarrade att det – på klassiskt dylanmanér – tar ett tag innan man inser vilken låt han spelar. Som i den fantastiska versionen av ”Red Right Hand”.
Låtlistan har dock lite fler av Caves lugnar låtar och mindre av de hårda än i somras. Låtar från Boatmans Call och No More Shall We Part får större plats. Men störst plats tar låtarna från snart 20 år gamla The Good Son. Tre av skivans nio låtar avverkas (visst, alla dessa tre spelades även i somras, men de passar bättre på en teater än på ett kallt och regnigt väckelsemöte). Där jag sitter tänker jag också på skivans omslag; Cave framför en flygel – precis som ikväll…

En magisk kväll.