Konsertrecension: Camera Obscura, Parken, Göteborg 1/10

Storan lyser stor och vit. Uppe på taket har de stavat fel till Steve Earle; glömt ett E. Där inne spelar J Tillman från Fleet Foxes. Jag åker lugnt förbi…

På Parken möter jag upp med ett glatt gäng från Norrland. De har också hoppat över Tillman denna kväll (och indieklubben Svanen på andra sidan stan). Vi ska minsann se Camera Obscura från Skottland.

Publiken utgörs av lite äldre popfanatiker. Resten av kvällens evenemang har väl lurat bort de yngre. Trots detta är det fullt på Parken.
Vad kan man förvänta sig av konserten. Ja, en vanlig, habil indiekväll är väl det vi har framför oss. Helt rätt; blyghet och duktigt spelade låtar står på schemat. Det låter som en blandning mellan Concretes, Magic Numbers och Belle & Sebastian. Vissa låtar drar åt tweehållet, andra distar och vissa har lekfulla trumpeter i mixen.
Camera Obscura har en stor hit – ”Lloyd, I’m Ready To Be Heartbroken” – som i likhet med Magic Numbers “Mornings Eleven”, Hidden Cameras “Ban Marriage” och Jens Lekmans “Black Cab” är en av de låtar från detta decennium som kommer att stå sig. Låten i fråga lyfter konserten, och gamlingarna i publiken fortsätter att dansa. Ovationerna är som väntat stora och Camera Obscura utnyttjar detta och går direkt in i nästa låt, vilket innebär att klappandet följer med och då lyfter konserten ytterligare lite.
Finaste låten ä dock nya "James".
Bäst tycker jag dock att det blir när de avslutar extranumret med melodiskt buller och trumpet. Då är det finare än vad det någonsin kan ha varit på Storan ikväll.