Konsertrecension: Valdemar och Cirkus Miramar, Pustervik, Göteborg 30/9

Spelar du på Pusterviksbaren i Göteborg så vet du att publiken kommer att få ett mervärde. Det är ett rysligt mysigt ställe. Spelar du vecka 40 i Göteborg, så kommer du få svårt att hävda dig; Whispertown2000, Tod Adrian Wisenbaker, Camera Obscura, J Tillman och Band of Joy är bara några av de band som spelar i staden. Och så Valdemar och Cirkus Miramar förstår – kvällens attraktioner.

Valdemar är ett gäng gubbar som spelat tillsammans i över ett decennium utan att finna framgång. Men de vill så gärna. Lite bittra är de. Och några patetiska rockstjärneposer genomför de (som att låtsas slå sönder sin akustiska gitarr mot scenen). Till detta kommer att samtliga medlemmar ser ut som musiklärare på högstadiet. Förutom möjligtvis sångaren, som snarare ser ut som Orup hade sett ut om hans hår varit grått och första skivan aldrig hade slagit.
Hur låter det då? Bra faktiskt. Mysigt. Gubbigt. 90-tal. Referenser som dyker upp är bland annat Ulf Lundell, Lasse Tennander och Staffan Hellstrand. Det låter kanske inte så kul, men det gör sig perfekt en kylig afton som denna.

Så går då huvudattraktionen på. Även de ett band som spelat tillsammans i över ett decennium och är lite bittra över att de aldrig slagit igenom. Kanske beror detta dock på att de öppnar sin konsert med den värdelöse poeten Johan Lindblom? Eller på att Cirkus Miramars musik hela tiden är på gränsen mot det alltför väna, tråkiga och vanliga.
Men vad de öppnar starkt (efter den där poeten då)!: ”Fattiga barn med hjärna” är kanske deras bästa låt och de får till en bra version ikväll. Resten av konserten når höga höjder ibland, men minst lika ofta går bandet på tomgång. Och sångaren är lite för full, lite för teatral och drar lite för obscena skämt. Och så hostar han sig igenom lite för många nummer.
De avslutar dock konserten med en annan riktigt bra låt; ”Stjärnan och matrosen” och allt det andra är glömt för en liten stund.

Men en vecka som denna glöms dessa två akter lätt bort.