Skivrecension: Invasionen - Saker som jag sagt till natten

Det här låter som Mattias Alkberg, Jumper, svenskk 90-talstrallpunk, Knivderby och (stundtals) bob hund. Samtidigt. Allt stöpt i en postpunkform. Så jag vet inte var jag har det här, hur jag ska förhålla mig, var jag ska angripa. Det låter inte 2011 i alla fall. Och det låter inte som Invasionens förra platta. Trots allt detta är det inte spretigt. Faktum är att det är på gränsen till allt för homogent. Detta är dock inte den största bristen. Den ligger i produktionen. Det är Henrik Oja som stått bakom mixerbordet (han har tidigare producerat Säkert! och då lyckades han bra mycket bättre). Ljudbilden är för platt och ren. Det här hade tjänat på att väsnas mer, låta smutsigare. Jag antar att det kan göra det live, och då kommer referenserna kanske snarare att dra mot Pascal. Dennis sjunger:

"Det är slut med ofarlig musik"

Är det självironi månne? För det här är så ofarligt det bara kan bli. Man använder sig även av det som i tv-branschen kallas för apelsin-tv. Det vill säga: sjunger du om en apelsin, så ska du också visa en apelsin för att det ska bli tydligare. Dennis sjunger om svärd och använder sig av den lasersvärdsliknande synteffekt som tidigare förstört låtar för både Ebba Grön och Joy Division.

Höjdpunkter med skivan är dock att samtliga spår går att spelas för sig själva, och då blir bättre än helheten. Att texten i "Norrsken" får en att vilja flytta till Norrland. Och att avslutande "120 db" är en god bit på vägen mot det smutsiga, skräniga sound som hela skivan borde ha haft.

Konsertrecension: Invasionen och Mattias Alkberg, Parken, Göteborg 12/11

När två av Norrlands mesta surgubbar kommer till Göteborg; då känner jag mig riktigt ung.
Det är inte jätteofta nuförtiden, som jag känner en pirrande känsla i magen innan det är dags för konsert, men just denna känsla infinner sig dagen till ära.

Sur norrlänning nummer ett är Dennis Lyxzén och hans nya band Invasionen, som låter som en blandning av Ebba Grön och Imperiet. Fast med äldre bandmedlemmar. Eller som om Ulf Lundell hade spelat punk. Gubbar som spelar punk blir sällan jättebra, men på något sätt får Dennis det hela att bli trovärdigt, även om det i längden kanske blir lite mycket.
Bäst är Deportees låt ”Under The Pavement – The Beach”, med svensk text. Och där inser jag att Invasionen var en perfekt bokning för Siesta-festivalen; det här kommer att kännas bra i den tidiga sommarsolen.
Bandet ger kvällen till ära sitt första extranummer – ”Lämnad kvar” – som snarare än att påminna om Charta 77:s gamla dänga ”Ensam kvar”, påminner om Mattias Alkbergs ”Stockholm”. Båda handlar om hur det är att vara fast i Norrland, när alla ens vänner beger sig söderut. Och där har ni en låt som borde ge den gamle punkräven en hit.

Just Alkberg är näste man upp på scen. Med en färsk rockabillyplatta i bagaget känns det inte mer än rätt att både Matti och hans basist entrar scenen med Elvis-lugg. Mattis håller sig dock bara några sekunder, innan den faller ner framför hans ansikte, och han ser ut som vanligt igen.
I klassisk Alkberganda blir det mest nytt material; det vill säga från senaste skivan (tio av tolv låtar därifrån spelas). Rockabillyn kryddas även med några noisepartier. Bäst blir detta i sista låten ”Kom och lägg dig”, som på skiva är rätt tråkig, men när den här drar ut på tiden – med långa instrumentalpartier (där det bara är basen som varierar sig) och korta oljudsstunder – blir fantastisk.

De låtar som bjuds, som inte är från senaste skivan är följande:
En överbliven låt från tiden med BD, som därför ingen hört.
”Eld i berget”, som släpptes som singel, men som gick de flesta obemärkt förbi.
”Ragnar”, som kanske är största hitten från skivan Jag ska bli en bättre vän.
Samt ”Nere på parkeringen” från ångestplattan Ditt hjärta är en stjärna.

Som extranummer bjuder bandet på låten ”Nerverna”, som avslutas med textraderna:

”Kul att vara här
Den här heter ’Nerverna’
Fuck you all!”

Och följs sedan av allsång, när hela publiken skrålar titelordet om och om igen.
En lycklig Mattias Alkberg går av scenen och höstens bästa konsert är ett faktum. Magkänslan hade rätt.