Låt: Joan Baez - Diamonds and Rust

Joan Baez lät inte likadant på 60-talet som hon gjorde på 70-talet. Och hon låter inte likadant nu. Men hon har hela tiden låtit ljuvligt. En av musikhistoriens vackraste röster fortsätter att vara en av musikhistoriens vackraste röster oavsett i vilken del av karriären hon befinner sig, och oavsett hur bra, eller dålig, musiken i övrigt är, är hon alltid värd att höras på grund av den där rösten. För den är ljuvlig.

Det är verkligen inget banbrytande att välja att plocka fram låten "Diamonds and Rust" från albumet med samma namn. Både skivan och låten har alltid värderats högt i hennes låtskatt. Med rätta, för det här är jävligt bra.

Låten handlar om expojkvännen Bob Dylan (som Baez är en av de flitigaste tolkarna av, i likhet med Totta Näslund). Musiken stannar kvar i huvudet långt efter att den tystnat. Men rösten stannar kvar ännu längre. Så har ni inte gjort det än: spana in den här kvinnans musik, och börja med "Diamonds and Rust". Om ni inte gillar det är det något allvarligt fel på er.

 

Konsertrecension: Joan Baez, Storan, Göteborg 31/10

Så står hon plötsligt där. 50 år in i sin karriär entrar Joan Baez Storans scen och hon är vackrare än någonsin. De i publiken som varit med sedan början av hennes karriär har svårt att hålla tårarna tillbaka under kvällens gång – och de utgör majoritet. De yngre av oss i publiken kan se på konserten något mer nyktert och konstatera att visst är det en väldigt bra spelning av en fantastisk kvinna, men inte är det en av de bästa spelningar vi varit på. Inte heller är det jättelångt därifrån.

Storan, som sedan länge är utsåld, fungerar som perfekt lokal för Baez att spela i; den gamla teatern skänker ytterligare värme till en konsert, som fortfarande hade känts varm om Baez hade stått ute i regnet och spelat.
Joan Baez bjuder på sig själv och berättar historier ur sitt liv om sina föräldrar, Martin Luther King och Jussi Björling. Hon berättar även att hon vet att publiken är där för att höra hennes tidiga material…
Och visst: ”Silver Dagger”, ”Farewell Angelina” och ”The Night They Drove Old Dixie Down” är rysligt bra. Men nya alster griper tag minst lika mycket. Bäst ikväll är faktiskt Steve Earles låt om Palestina-konflikten – ”Jerusalem” – som Baez avslutar konserten med (innan hon återvänder för extranummer).
En annan Steve Earle-låt – ”God Is God” – tillhör kvällens höjdpunkter, och man gläds å Baez vägnar då hon funnit en ny musikalisk kompanjon som ger henne fantastiskt material. Hennes mest kände musikaliske kompanjon – Bob Dylan (Baez är en mästerlig Dylan-tolkare) – representeras av tre låtar ikväll, förutom tidigare nämnda ”Farewell Angelina” så gör hon en fantastisk version av ”Forever Young”. Däremot känns ”Blowin’ In The Wind” lite uttjatad, även om bandet gör sitt bästa för att blåsa nytt liv i den.
En annan låt som har gjorts bättre förr är ”Suzanne”; både Leonard Cohens och Nina Simones versioner är starkare än kvällens version.

Men inget Baez gör är dåligt. Bredden i hennes musikaliska gärning känns både stor och liten; det låter alltid Baez, men arrangemang och genres varierar. Publikens njutning blir knappast mindre av bandet – vars medlemmar knappast var födda när Baez för första gången stod på en scen – som bjuder på country, folk, gospel och andra närliggande stilar. Alltsammans spelat på piano, gitarr, dragspel, trummor, ståbas, mandolin, banjo och bouzouki, för att nämna några av de instrument som används.
Men visst älskar man Joan Baez och visst är hennes röst, musikaliska gärning och politiska engagemang beundransvärt. Och visst tänker jag avsluta denna recension med ett citat från en av kvällen låtar:

“I've gazed into dark eyes that melted my soul down
To a place where it longs to be”