Konsertrecension: The Bear Quartet, Trädgårn, Göteborg 15/10

Bear Quartet är alltid kul att se. Oavsett hur dålig konserten i fråga än må vara. De är förmodligen Sveriges kompromisslösaste band; spelar bara nya låtar, byter ständigt riktning och stil, skickar enbart ner en medlem till en spelning på Hultsfred, för att året därpå spela på två scener samtidigt. Visst älskar man BQ som koncept, men låter det bra då?
Jodå, det är tungt, det är mycket bas och en del rundgång; de börjar närma sig Skull Defektes domäner mer och mer (i alla fall live, där BQ är hårdare än på skiva).
Efter tre års tystnad är detta välkomnat. Spelningen i Stockholm i somras var dock bättre, ljudligare och svettigare. Då spelade de inför ett fullsatt Strand, med halva Sveriges indieelit på plats. Nu spelar de inför ett halvtomt Trädgårn i Göteborg.

Trots att senaste plattan släpptes i september, spelar de ändå en rad låtar som tillkommit därefter (nytt på g kanske? – BQ är trots allt kända för att släppa skivor ofta). De säger också om en rad låtar att de hoppas att det är sista gången de spelar just den.
Bear Quartet hade en gång en låt som hette ”Fuck Your Slow Songs” och lite så känner man ikväll; det är de snabbare låtarna som suger tag, det är de snabbare låtarna vars bas får en att gunga. Låtar som ”Million” och ”Sweet Beef” (Lyssna på Spotify!).

Tydligen kommer nästa singel som b-sida ha en cover av låten, gjord av MA Numminen. Det ser vi fram emot.
Det ska bli spännande att se vad norrlänningarna levererar på nästa års Siesta-festival. Helt nytt material kanske, med en full trummis och utan Matti, som spelar solo samtidigt? Hursomhelst kommer det att vara sevärt. Popbrus-favoriterna BQ är som sagt alltid sevärda.

Göteborgs kulturkalas onsdag & torsdag

Vaknar och är allt annat än sugen på konserter och kulturkalas. Ändå sitter jag där på tåget till Göteborg efter lunch. Känslan sitter i när jag bevistar dagens första konsert; Detektivbyrån. De har fått storhetsvansinne och de passar dem inte. Bitter går jag därifrån för att se ett band som jag vet kommer att vara dåligt. Tji fick jag. Senast jag såg dem hatade jag det, men kanske hade det med kontexten att göra. Då var det vinter och de var förband åt Ossler, som spelade en helt annan sorts musik än de. Idag står Steget i Göteborgs hamn på gränsen mellan sommar och höst. Det passar deras musik, som både är lite sommarglad (även om de själva inte vill erkänna det) och lite höstmelankolisk. Därefter blir det spoken word och som vanligt levererar Göteborgs poeter. Enough said. Som vanligt levererar även Markus Krunegård, han är ju riktigt bra live. Och ikväll kokar hela Göteborg. En bekant drar mig längre och längre in i det vibrerande publikhavet, stämningen tätnar och jag får en nagel i ögat. Det är så det ska vara; tumult och glädje i en salig röra. Med trevliga människor, trevlig musik och trevlig poesi gjordes även denna dag till en dag jag avundas mig själv att jag fick uppleva. Festen fortsätter imorgon.

På nätterna här har de affischerat hela byn… När man går runt i Göteborg i dessa dagar är det svårt att undvika de gula lappar som pryder stan. Gula lappar som förkunnar att Skull Defekts och Wooden Shjips ska spela på Nefertiti samma dag som Way Out West smygstartar. Det får en inte missa. Men först bob hund.

De spelar på en alltför stor scen. På en festival som är alltför gratis. Fulla ungdomar som aldrig annars skulle sett skåningarna röjer framför scenen. Men kanske är det just detta som är det fina med kulturkalas; man kan upptäcka något nytt och inse att livet inte enbart består av Arvingarna och fredagsfyllor. Fast det är ändå inte kidsen som röjer hårdast. Under hela konserten studsar sig en femtioårig man i otakt genom låtarna. Lite gulligt faktiskt. Fast bob hund var dock bättre på Emmaboda, där förhållandena var bättre. Och ja, Thomas Öberg har rätt: höj volymen, det har jag tyckt på alltför många konserter i sommar.

Skull Defekts gör just detta. Och deras drones får Neferititi att skaka. Med ett ölglas i handen och ett leende på det guppande huvudet ser jag förmodligen ut som alla andra män i lokalen (men var är kvinnorna?)

Ännu finare blir det när Wooden Shjips spelar sin psykadeliska noisepop till en backdrop av projicerade pysykadeliska ränder i rött, blått och vitt. Dessa övervintrade hippies vet hur man drar ut på låtarna utan att variera sig i stor utsträckning och dessutom få det att låta bra. Fler noisepophippies till Sverige!