Varenda musikjournalist med självaktning skulle antagligen såga gårdagens spelning rakt av, men jag har varken självaktning eller vanföreställningar om att jag skulle vara någon musikjournalist. För jag älskade varenda sekund av spelningen. Eller ja, i alla fall när Daniel själv stod på scen.
De två kompgitarristerna inledde nämligen med att spela fyra låtar själva, fyra låtar som i ärlighetens namn inte var några höjdare och gärna kunde skippats. Efter det gick Daniel på själv med en gitarr och kämpade sig igenom två låtar på egen hand. Att spela gitarr verkar inte vara det lättaste för honom nu för tiden, men man såg att han verkligen försökte. Många tyckte säkert att det lät skräp när han krampaktigt försökte hitta rätt ackord, med varierande framgång, men själv så njöt jag fullt ut.
När han efter dessa två låtar går av scenen och kommer tillbaka med sina två kompgitarrister så har han lagt av sig gitarren och spenderar resten av spelningen med att endast sjunga. Gitarristerna som kompar honom är kompetenta men bjuder inte på några överdrivet spännande tolkningar av bland annat Grievances, Casper The Friendly Ghost, Speeding Motorcycle, Rock This Town, för att nämna några låtar ur den hitkavalkad de levererade.
För större delen av publiken verkade kvällens höjdpunkt dock vara avslutande True Love Will Find You In The End. För mig personligen så kom dock höjdpunkten under hans två försök att ta sig igenom Story Of An Artist, först en gång mitt i spelningen, då han lyckades ta sig igenom en vers och sen ursäktade sig och sa att han inte kunde fortsätta, sen kom samma låt som enda extranummer, men då orkade han sig igenom två verser innan det tog stop. Om det var han psyke som satte käppar i hjulet eller helt enkelt att han inte längre kan sjunga den var dock svårt att avgöra, men tyvärr verkade Daniel inte direkt må överdrivet bra den här kvällen. Man får hoppas att nästa gång han kommer till Sverige så mår han bättre, och tar med sig ett bättre kompband.
Inlägg
