Månadens Skiva: Daniel Johnston and Beam - Beam Me Up!

Lyssna på Beam Me Up! på Spotify!

Rasmus:

I början av karriären var Daniel Johnston allt annat än kommersiell. Skivorna var spretiga och sammanhållna på samma gång. De kom ut i ett rasande tempo. Men framförallt lät de i stort sett likadant.

På senare år har Daniel gått och försökt bli kommersiell. Skivorna spretar inte längre, utgivningstemot är nedtrappat och soundet varierar från platta till platta. Och produktionerna är mer påkostade och polerade. Det mest lyckade exemplet på detta är plattan Fun från 1994. Det är en av få av hans senare plattor som kan mäta sig med hans 80-talsproduktion. Senaste försöket, Beam Me Up, är inte lika lyckat.

Paradoxalt nog blir Daniel Johnston mindre kommersiellt gångbar när man gör hans musik mer kommersiellt gångbar. På pappret låter det drägglande bra: Johnston-klassiker i uppfräschad ljudbild. Med blås! Men ack vad fel det där pappret ofta har. För även om Beam Me Up har sina ljusglimtar – som en härligt slö ”Devil Town”, som är nästan tre gånger så lång som originalet – så lyssnar jag mycket hellre på originalversionerna.

Jakob:

Daniel Johnston är antagligen den aktiva musiker jag för tillfället är mest sugen på att se live. Beam är bandet han hade med sig på sin senaste turné. Behöver jag ens säga att jag hoppades på storverk av den här skivan?

Men Daniel var bäst på 80- och 90-talen, det går inte att komma ifrån. Som tur är så är flera låtar på Beam Me Up från den tiden, även flera spår från Fear Yourself från 2003 och tre låtar som tidigare inte funnits på skiva. Det som glädjer mig mest är att Mask äntligen nästlats sig in på en platta, tidigare har den bara funnits i en fantastisk live-version från Henry Rollins Show.

Tyvärr lever inte några av låtarna upp till sina original. Men man ska inte underskatta nöjet av att höra Daniel tillsammans med ett av de mest kompetenta band som backat honom hittills. Beam gör nämligen ett bra jobb när det gäller att göra snygga, lättillgängliga arrangemang av låtarna utan att för den skull mista deras charm.

Och även om denna platta inte kan mäta sig med Daniel Johnstons främsta verk så ska man ha i åtanke att den fortfarande är långt mycket bättre än fjolårets Is And Always Was. Och den i sin tur var bättre än det mesta som släpps inom den raka popmusik som Daniel Johnston nu för tiden faktiskt tillhör.


Anton:

Trots att mina Popbrus-kollegor är stora Daniel Johnston-lyssnare så har jag aldrig givit honom chansen. Devil Town är egentligen den enda låten jag tidigare lyssnat på med Johnston och till min stora förtjusning fanns en ny version av låten med på Beam Me Up!.

Beam Me Up! känns som en närmast schizofren skiva när Johnstons minst sagt sorgsna texter och röst blandas med den rikliga och ofta glada orkestreringen. Faktum är att det blir en närmast perfekt blandning. Beam Me Up! är en av årets bästa skivor.