Runt jul plockar jag alltid fram detta klassiska alster (som nu finns i deluxe-utgåva). Weezer har på senare år skjutit sig själva i foten väldigt många gånger, genom att ge ut riktigt dåliga skivor för kidsen i Amerika som gillar Blink 182. Men faktum är att deras två första plattor är riktigt bra. De två därpå följande är inte heller något att bortse från. Och faktum är att årets släpp – Hurley – är en återkomst till forna tiders form. Riktigt lika bra som Pinkerton är den dock inte. För Pinkerton är en modern klassiker, som när den släpptes 1996, inte mottogs väl av fans och kritiker (Rolling Stone utsåg den till årets tredje sämsta skiva).
Rivers Cuomo sjunger om låndistanskärlek till ett fan i Japan, att tröttna på meningslöst sex, kärleken till en lesbisk kvinna, samt att känna hur ens ungdom plötsligt är spårlöst försvunnen. Mycket sex, olycklig kärlek och självömkan blir det. Men på ett bra sätt. Och är det inte mycket det livet kretsar kring i den livsperioden som här besjungs? Allt över ett typisk distat Weezer-sound, som aldrig låtit lika bra som här.
Missa inte heller bonusmaterial som ”I Just Threw Out The Love Of My Dreams”.
Pinkerton är en mörk platta; en platta om de sena tonårens våndor. Rivers Cuomo sammanfattar det hela kanske bäst själv i låten ”El Scorcho”:
”I can’t talk about it
I gotta sing about it and make a record”
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar