Skivrecension: David Rovis - Troubador: People's History In Song

"People's history in song" sammanfattar vad skivan handlar om ganska väl. Men det hade lika väl kunnat stå "The world's history in people". För när David Rovics på sitt trettonde album (lite beroende på hur man räknar) väljer att göra ett temaalbum, så berättar han individernas historier genom århundraden. Men inte vilka individer som helst; individer som färgat historien. Och inte heller vilken historia som helst. Det handlar om det man aldrig får höra på historielektionerna i skolan; om irländarna som slogs för mexikanerna i kriget mot USA, om amerikanska kommunister som krigade mot Franco, om Louisianas lokalbefolkning och brittiska krigshjältar (eller terrorister; det där är alltid en tolkningsfråga). För till syvende och sist kommer alltid David Rovics att vara en kommunistisk protestsångare. Man skulle kunna säga att skivans nyckelspår är "The Last Lincoln Veteran", där Rovics frågar sig vem som ska föra dessa berättelser vidare, när personerna i berättelserna dör. Svaret på den frågan är givet: människor som David Rovics. Och jag måste här medge två saker innan jag fortsätter: Jag gillar David Rovics, han är en frisk fläkt i dagens ganska torra politiska klimat. Och jag gillar idén med nya skivan, samt berättelserna som här berättas.

David Rovics musik är ganska enkel och ganska typisk för den här sortens ändamål: bara han och en gitarr. Ibland kan detta bli lite tråkigt i längden, men när han tar i med extra mycket ilska när han slår på strängarna eller när han sjunger, så tar låtarna tag på äkta agitatoriskt vis. Det samma gäller när texterna är så pass starka att man inte längre bryr sig om musiken. Det som ofta drar ner helhetsbetyget på hans skivor är att han trycker in alldeles för många spår: här är det hela 18 stycken. Vilket gör att guldkorn som "Laissez Les Bon Tempes Rouler", "In The Name Of God" och nyinspelningen av "St Patrick Battalion" lite glöms bort.

En annan nackdel med Rovics musik är att hans skivor oftast låter likadant. Detta gör att de skivor som sticker ut ur hans produktion - punkiga Halliburton Boardroom Massacre och poppiga Return - också blir hans bästa. Vill man hellre ha någon av de mer trubaduraktiga skivorna, ja, då kan man egentligen köpa vilken som av dem. Exempelvis denna.