1972 är en fantastisk platta. Nashville likaså. Därefter blev Josh Rouse hyfsat oangelägen. Trots en flytt till Spanien som gjorde att han verkade nöjd med livet och som fick hans spelningar att stråla av glädje. Tills nu. För när Josh skaffat sig ett nytt band nere i Spanien, som han kallar för The Long Vacations, är han återigen någon att räkna med.The Long Vacations låter som de heter. Det är sepiafärgade minnen av somrar som aldrig tar slut. Det är slöhet efter en dag i solen. Det är bossa, det är jazz, det är pop. Det är alla sköna slöa sommargenres du kan tänka dig.
Som bäst blir det i låtar som "Movin' On" där sommarminnen radas upp. Men minnen som förstörs av att hon ständigt är i närheten. Vare sig de befinner sig i en bar eller softar på en parkeringsplats. De lyckas perfekt fånga den bitterljuva känsla som sommaren ofta innehåller.
Den tillhör även de bästa låtarna då den har lite högre tempo, samtidigt som den känns rätt slö. Precis som "Fine, Fine", "Diggin In The Sand" och "Oh, Look What The Sun Did".
Som sämst, men aldrig dåligt, blir det i de lite jazzigare numren, som "Friend". Men då skivan är ganska kort, gör detta föga. Det är en njutbar skiva i gränslandet mellan nu och då, sommar och höst, lycka och melankoli. Det är ingen ny 1972 eller Nashville. Det här är något nytt. Och det är en skön nystart.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar