Det är egentligen inget fel på Boris & the Jeltsins andra platta. Men texterna sätter sig inte riktigt och känns ibland lite naivistiskt ofärdiga. Och melodierna känns som en axelryckning. Som en blek kopia av bob hund. Varken särskilt bra eller dåligt egentligen. Fast den är ju på tok för lång...
Bandet utger sig för att vara politiska, och det märks ibland, men sällan. Men det är när det politiska skiner igenom som det blir som bäst, som i "Kom som du är" med textrader som:
"Det kommer att bli bra nån gång
Det sliter och tär
Men fyra år till, det är långt
Det kommer bli bra"
Men om politisk musik verkligen ska kännas, så ska den ha en (för att sno bandets egna ord) pickan-i-pannan-känsla. Något som bandet eftersträvat genom att spela in live i studion. Detta saknas dock nästan helt och det känns inte riktigt som att de brinner för det de vill. Synd.
Vill ni ha politisk punkpop så kan jag väl snarare rekommendera Florence Valentine.
Men som sagt, skivan är inte dålig. Lyssna framförallt på nyss nämnda "Kom som du är" (även om den kanske påminner lite väl mycket om tidiga Håkan Hellström) och "Tick Tack". Hade känslan från de låtarna genomsyrat hela skivan hade jag varit mer nöjd.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar