Veckans skiva v. 37: Frank Turner - Sleep Is For The Week

Förra veckan skrev Jakob om Grand Ledges av Paul Baribeau. En rysligt bra skiva med akustisk punk. Här kommer en skiva till i samma kategori.

Skillnaderna mellan Turner och Baribeau är flera. Turner är en bättre musiker. Och en bättre textförfattare. Men en mycket mer ojämn artist. Men topparna är RIKTIGT bra, även om han hade kunnat hoppas över vissa låtar som antingen är för mycket collageradio eller singersongwritersliskiga. Men jag fokuserar på topparna. Det är roligare så.

Till exempel "Once We Were Anarchists", om att bli äldre och inte riktigt engagera sig längre:

"Becuse I'm young enough to be all pissed off

But I'm old enough to be jaded

I'm at the age where I want things to change

But with age my hopes have faded

I'm young and bored of being young and bored

If I was old I could say I've seen it all before

In short: I'm tired of giving a shit"

Även "The Real Damage" går på samma tema. Den handlar om att inse att de bästa dagarna i ens liv håller på att rinna en ur fingrarna. Och så har vi "Father's Day", där han klipper sig en mohawk som inte blir så lyckad. Och så förstås "The Ballad of Me and My Friends". Där konstaterar han att resan som livet utgör är viktigare än de mål vi sätter.

Där har ni som sagt topparna. Och de sämre spåren kan man som sagt hoppa över. Därmed inte sagt att de låtar jag inte nämnt är dåliga. Det finns fortfarande några pärlor kvar för er att upptäcka.

Lyssna här!