Skivrecension: Mattias Alkberg - Anarkist

Här kommer Popbrus andra fullpoängare. Är det här alltså Mattias Alkbergs bästa soloplatta hittills? Nej, snarare tvärtom. Bortser man från splitskivan med Pascal som kom tidigare i år, så är det här inte bättre än något av Mattis tidigare alster. Han är nämligen ytterst jämn rent kvalitetsmässigt. Fem fempoängare på fem soloalbum är en imponerande svit. Vi har helt enkelt inte recenserat tidigare plattor här... Däremot är han väldigt ojämn musikaliskt. Inte en enda av dessa fem skivor låter som sin föregångare. Samtidigt är varje skiva väldigt väl sammanhållen. Denna gång kanske ännu mer en vanligt, i alla fall om man ska tro Mattias själv, som säger att detta är hans första regelrätta "album".

Skivan är mer välpolerad och lättillgänglig än vad man är van vid. Som paradoxalt nog gör detta till en relativt svårtillgänglig platta, då det kommer så oväntat. Men efter några genomlyssningar har man vant sig vid det nya.

I vanlig ordning skriver Alkberg fantastiska texter, som rör sig kring samma ämnen som vanligt: politik, ångest och kärlek.

Skivan har egentligen inga dalar. Det skulle i så fall vara de lite längre spåren, då de här låtarna gör sig bättre i kortare format. Men bortser man från längden så är de egentligen inte sämre än övriga låtar.

Skivan har punkigare spår som "Dementorerna" och ballader som "Helgen v 51", och ganska mycket som ryms däremellan, vilket gör det här till en väldigt dynamisk historia.

Ska jag dock välja några favoriter från skivan så får det bli "80 vårar", som saluterar kärleken på ett vackert och melankoliskt sätt, givetvis med en nya ångest och även en av Mattis bästa sånginsatser någonsin.

"Lys upp mig som en stjärna" har inte bara en nypa ångest i sig. Den HANDLAR om ångest. Men den ger rejält med hopp.

Och så har vi "Född fel", som är en duett med Magnus Ekelund från Magnus Ekelund och Stålet. Den handlar om att växa upp i en avlägsen kranskommun. Och faktum är att Magnus delar kan vara det bästa på hela skivan. Långt bättre än han någonsin var på det egna bandets skiva från tidigare i år.

Nämnas bör också skivans korta, och namnlösa, avslutning. Där är det bara Mattis röst och en skorrande cello som hörs. Nedan finner ni hela texten. Typisk Alkberg-poesi (och gillar ni Alkberg-poesi ska ni givetvis köpa skivan, för då medföljer en bok med olika texter han skrivit genom åren):

"År går
och snart så är det ner i jorden
äntligen
i evighet,
amen"