Månadens skiva v. 38: David Rovics - Return

Rasmus:

David Rovics är en av mina favoriter när det kommer till politisk musik. Kanske för att han inte väljer att skriva om de riktigt stora ämnena utan istället tar upp enskilda människors öden och ämnen som medierna inte skriver om. Kanske för att han känns riktigt genuin och kompromisslös som år efter år åker jorden runt för att spela, utan att göra stora pengar på.

David återvänder gärna till låtar som han tidigare spelat in. Låten som inleder Return, "After the Revolution", återvänder han till på For the Moment några år senare. Versionen här är dock bättre.

På Return använder sig Rovics av fler musiker än vanligt, vilket ger mer kraft åt låtarna. Det blir fler knutna nävar och känslan av revolution är påtaglig.

Jag efterfrågar ofta känsla i skivor jag lyssnar på och spyr på överproducerade skivor där varje uns av känsla putsats bort. Jag och Popbrus-Anton har haft många och långa diskussioner om detta. Och vi kommer aldrig överens. Men min ståndpunkt lyder: hellre en och annan falsk ton som utslag av en vilja av att få något sagt, än en produktion som effektivt putsar bort alla skavanker. Det handlar om konst inte industridesign.

Och vill man ha känsla, så är ett relativt säkert kort att vända sig till den politiska musiken. Därför kommer Return, en av David Rovics bästa plattor, alltid att ligga mig nära hjärtat. 14 spår och lika många berättelser som skiljer sig från varandra och aldrig drar ut på tiden i onödan. Kanske är de allmängiltiga spåren fler här än vanligt och de personliga historierna färre än vanligt. Men han bemästrar båda metoderna mästerligt. Enda frågetecknet är avslutande titelspåret som egentligen är en dikt. Men i mina ögon tyder den bara på att David Rovics gör vad fan han känner för (han har spelat in en kommunistisk barnskiva) och det ska han ha plus i kanten för.


Jakob:

Politiska folksångare är ju inte direkt ett nytt fenomen, så David Rovics har stor konkurrens. Hur klarar han sig då? Illa, skulle jag vilja säga. Han bjuder på en del trevliga stunder, men överlag så har jag svårt att hålla intresset uppe i de 57 minuter som skivan varar. Större delen av tiden kämpar jag för att inte hoppa till nästa låt, som när den väl kommer, ändå låter väldigt lik sin föregångare.

Men som sagt, ibland glimmar det till. Som på "Palestine" och "Reichstag Fire". Två väldigt olika låtar, den förstnämnda finstämd och enslig, den andra rockigare och minner nästan om Bruce Springsteens svagare stunder. Utöver dessa två spår är det dock sällan jag finner någon större njutning i den här skivan, vilket jag redan har påpekat, men känner är värt att sägas igen.

Dock ska han ha ett plus för en trevlig instrumentering. Steelguitar, banjo, mandolin och annat trevligt gör Rovics röst och akustiska gitarr sällskap på flera av låtarna, vilket höjer det hela en aning, men inte tillräckligt för att gå så långt att säga att skivan ens är lyssningsvärd, för det är den inte.

Anton:

All heder åt David Rovics karriär som en hårt arbetande musiker och all heder för hans engagemang i politiska frågor. Men heder för hans musik kan jag inte ge honom. Ofta snubblar låtarna omkull precis när de har startat, mycket på grund av att låtarna bygger på texterna och att musiken därför har fått komma lite väl mycket i andra hand. Return bli därför en lång resa bland låtar med oftast intetsägande melodier och tråkiga arrangemang som alla är stöpta i samma form.

Det är nästan så att jag överväger att säga att sista låten "Return" är skivans bästa, trots att det är en recitation. Rovics talar bättre än vad han sjunger.


Lyssna här!