Skivrecension: Animal Collective - Centipede Hz

2009 hyllades Animal Collective unisont av såväl etablerade musikjournalister som hobbybloggande musiknördar för plattan Merriweather Post Pavilion, alla verkade älska det lättillgängliga Animal Collective. Det har bandet tagit vara på och fortsatt på samma spår, för jämfört med tidigare material är det här otroligt lättlyssnat, om än något svårare än Merriweather. Jämfört med de flesta andra band är det dock fortfarande otroligt skruvat. Visst, låtstrukturerna är raka, vers-refräng-vers-refräng, melodierna är direkta och produktionen är på det hela taget ganska vän mot örat och så vidare. Men där de på Merriweather hade skalat bort mycket av flummet och istället fokuserat på det som för låtarna har de på Centipede Hz istället hängivit sig åt just dessa ljud som inte fyller någon melodisk funktion och ibland inte ens en rytmisk sådan, utan nästan bara verkar finnas där för att fylla ut ljudbilden. Och det är ett av skälen till att jag älskar den här skivan.

Det som fick mig att falla för Animal Collective var ett parti i låten Peacebone, drygt tre minuter in. I ungefär femton sekunder ligger en elektonisk matta och tjuter, det är ett oljud som lätt tar fokus från allt annat som händer just då. Jag blev helt golvad, det var så oväntat, det var underbart. Centepede Hz är fylld till bredden av sådant, kanske inget lika fantastiskt som i just Peacebone, men i desto större kvantiteter. Redan i inledande Moonjock möts vi av elektroniska ljud som mest skär i öronen. Och sen dyker liknande saker upp genom hela skivan, små ljud som ibland är närstan smärtsamt påtagliga och ibland ligger så långt bak i ljudbilden att man måste anstränga sig för att uppfatta dem. I mina öron ger detta skivan ett enormt omlyssningsvärde, för inte nog med att du serveras elva fantastiska låtar, du hör även nya saker varenda gång du lyssnar på den.

Och låtarna ja, vilka låtar. Jag längtar alltid till nästa låt samtidigt som jag inte vill att den som pågår ska ta slut, en känsla som allt för få skivor ger mig nu för tiden. Varenda låt är en klassiker för mig, men av någon anledning har Rosie Oh, den kanske mest lättsamma låten på hela skivan, gjort ett extra stort intryck på mig. Nånting med gitarren i början, de kurrande syntharna och en sångmelodi som sätter sig direkt gör att jag vill spela den om och om och om igen. Tills jag inser att resten av låtarna är lika fantastiska de.

Skivrecension: Anna Ternheim - The Night Visitor

Nashville - countrymusikens Mecka, musikproducenternas paradis och musikernas finaste lekplats. Många strävar efter, och drömmer om, att få komma dit och spela in en skiva. Ironiskt nog halkade Anna Ternheim dit på ett bananskal.

I skrivkrampen som uppkom efter den långa Leaving On A Mayday-turnén fick Anna inspirerande gitarrlektioner av Matt Sweeney (som även spelade på flera spår på Leaving On A Mayday). När nytt låtmaterial sakta började växa fram togs beslutet att en ny skiva skulle spelas in. Matt skulle producera och inspelningen skulle ske i Nashville, närmare bestämt i The Butcher Shoppe Recordings Studio som ägs av Johnny Cashs före detta studiotekniker David R. Ferguson samt folkmusiklegenden John Prine.

Väl i Tennessee ringdes ett gäng välkända och aktade countrymusiker in för att tillföra ytterligare en dimension i Annas redan djupa låtar. Efter 18 dagar av jammande, grillning och inspelning var 12 låtar inspelade och The Night Visitor var ett faktum.

Trots att en drös gamla countrymusiker har spelat på The Night Visitor så är det ändå Anna Ternheims säregna uttryck som står i fokus. Nashvillemusikerna tillför små subtila undertoner i musiken som hörs klarast duetten The Longer The Waiting, The Sweeter The Kiss, i Lorelie-Marie och i vackra God Don't Know. Musiken är uteslutande gitarrbaserad och arrangemangen är oftast väldigt sparsamma, vilket blir en stor kontrast till senaste skivan Leaving On A Mayday där producenten Björn Yttling inte sparade på stora stråkarrangemang och bombastiska inslag.

The Night Visitors avskalade produktion känns lite som ett steg tillbaka till debutskivan Somebody Outside där Ternheims sång mestadels får sällskap av en akustisk gitarr och ibland några ytterligare instrument. Men det är även en stor skillnad på skivorna. På Somebody Outside får man höra en något tillbakadragen och osäker 26-åring medan man på The Night Vistor hör en mer självsäker och på många sätt mer musikalisk 32-åring. Skörheten har bytts ut mot (eller utvecklats till) självsäkerhet, men uttrycket är detsamma och det är aldrig något tvivel om att det är Anna Ternheim man lyssnar på.

Det hade känts oerhört fel om Ternheim hade gjort en countryskiva. Nu blev det istället ytterligare en Ternheimskiva och en mycket trolig topplacering på min stundande lista över årets bästa album.

Skivrecension: Avgrunden - Den Fördömda Jorden

Det här kan mycket väl vara årets bästa platta. Synd bara att väldigt få kommer höra den.

Avgrunden rör sig i ett dronelandskap, inte helt nytt för den som känner till Earth. Därmed inte sagt att Avgrunden skulle vara en blek kopia av Dylan Carlsons band, utan snarare att det finns en hel del gemensamma drag. Det är långsamt, minimalistiskt och monotont. Det är karga ljudlandskap. Men där Earth framkallar bilder av den snustorra södra delen av staterna så för Avgrunden mina tankar till den kalla nord, trots att låttitlar som Upprättelse För Crazy Horse och Den Vidsträckta Saltöknen vittnar om att deras inspiration kommer från annat håll.

Den Fördömda Jorden har ackompanjerat min höst. Den har förstärkt mörkret och kylan på ett vemodigt men samtidigt vackert sätt. Den har gett mig ork i mina svagaste stunder och tvingat mig framåt i samma lunkande tempo som musiken. Mycket mer kan man inte begära av musik, någonsin.

Skivrecension: Mattias Alkberg - Anarkist

Här kommer Popbrus andra fullpoängare. Är det här alltså Mattias Alkbergs bästa soloplatta hittills? Nej, snarare tvärtom. Bortser man från splitskivan med Pascal som kom tidigare i år, så är det här inte bättre än något av Mattis tidigare alster. Han är nämligen ytterst jämn rent kvalitetsmässigt. Fem fempoängare på fem soloalbum är en imponerande svit. Vi har helt enkelt inte recenserat tidigare plattor här... Däremot är han väldigt ojämn musikaliskt. Inte en enda av dessa fem skivor låter som sin föregångare. Samtidigt är varje skiva väldigt väl sammanhållen. Denna gång kanske ännu mer en vanligt, i alla fall om man ska tro Mattias själv, som säger att detta är hans första regelrätta "album".

Skivan är mer välpolerad och lättillgänglig än vad man är van vid. Som paradoxalt nog gör detta till en relativt svårtillgänglig platta, då det kommer så oväntat. Men efter några genomlyssningar har man vant sig vid det nya.

I vanlig ordning skriver Alkberg fantastiska texter, som rör sig kring samma ämnen som vanligt: politik, ångest och kärlek.

Skivan har egentligen inga dalar. Det skulle i så fall vara de lite längre spåren, då de här låtarna gör sig bättre i kortare format. Men bortser man från längden så är de egentligen inte sämre än övriga låtar.

Skivan har punkigare spår som "Dementorerna" och ballader som "Helgen v 51", och ganska mycket som ryms däremellan, vilket gör det här till en väldigt dynamisk historia.

Ska jag dock välja några favoriter från skivan så får det bli "80 vårar", som saluterar kärleken på ett vackert och melankoliskt sätt, givetvis med en nya ångest och även en av Mattis bästa sånginsatser någonsin.

"Lys upp mig som en stjärna" har inte bara en nypa ångest i sig. Den HANDLAR om ångest. Men den ger rejält med hopp.

Och så har vi "Född fel", som är en duett med Magnus Ekelund från Magnus Ekelund och Stålet. Den handlar om att växa upp i en avlägsen kranskommun. Och faktum är att Magnus delar kan vara det bästa på hela skivan. Långt bättre än han någonsin var på det egna bandets skiva från tidigare i år.

Nämnas bör också skivans korta, och namnlösa, avslutning. Där är det bara Mattis röst och en skorrande cello som hörs. Nedan finner ni hela texten. Typisk Alkberg-poesi (och gillar ni Alkberg-poesi ska ni givetvis köpa skivan, för då medföljer en bok med olika texter han skrivit genom åren):

"År går
och snart så är det ner i jorden
äntligen
i evighet,
amen"

Skivrecension: Bon Iver - Bon Iver

Jag fastnade aldrig för hypen kring Bon Iver och hans debutalbum For Emma, Forever Ago när det kom 2008. Kanske var det för att många fokuserade mer på Bon Iver som en skäggig karl som på grund av olycklig kärlek mitt i vintern flyttade ut till en stuga långt ut i Wisconsins skogar, och där spelade in en skiva, istället för att fokusera på själva musiken. När han spelade på Way Out West-festivalens tältscen 2009 tänkte jag ändå kolla in killen för att se om jag kunde omvändas. Det visade sig att det var fler än jag som ville se denna man vilket ledde till ett överfullt tält och att jag knappt såg en skymt av honom. Musiken då, den hördes väl? Ja, det gjorde den, men jag kunde efter konserten ändå inte förstå storheten med Bon Iver...

...fram tills nu. Efter en hel dag med Bon Ivers nya självbetitlade album i mina öron så är jag helt såld. Öppningsspåret "Perth" sätter ribban otroligt högt med en drömsk inledning med snygga gitarrer, avlägsna trummor, änglakör och Justin Vernons underbara falsettsång. Låten växer sedan till ett storlaget men ändå luftigt crescendo för att sedan mynna ut i den andra låten på skivan - "Minnesota, WI". Det är stilrent och storslaget blandat med smutsigt och minimalistiskt.

En stor skillnad på detta album och debutalbumet är att Bon Iver numera officiellt är en kvartett och är alltså inte längre synonymt med bara Justin Vernon. Detta bidrar till mer arrangerade låtar med fler instrument som får ta plats och leva ut vilket gör låtarna mer intressanta. Ändå är det Vernons säregna sång och vackra melodier som är det centrala i låtarna, och det känns helt rätt. Instrumenteringen är ibland ganska vågad, det används till exempel en saxofon som man annars är van att höra i smöriga ballader och på sista låten "Beth/Rest" används ett piano som har en närmast frikyrklig klang, men ändå känns de inte malplacerade eller sticker ut (inte åt det negativa håller i alla fall).

Bon Iver har lyckats få det vackra och storslagna att leva i en perfekt symbios med det sköra och smutsiga och Bon Iver är utan tvivel ett av årets bästa album hittills. Det är med stolthet jag delar ut Popbrus första fempoängare någonsin.