Skivrecension: Animal Collective - Centipede Hz

2009 hyllades Animal Collective unisont av såväl etablerade musikjournalister som hobbybloggande musiknördar för plattan Merriweather Post Pavilion, alla verkade älska det lättillgängliga Animal Collective. Det har bandet tagit vara på och fortsatt på samma spår, för jämfört med tidigare material är det här otroligt lättlyssnat, om än något svårare än Merriweather. Jämfört med de flesta andra band är det dock fortfarande otroligt skruvat. Visst, låtstrukturerna är raka, vers-refräng-vers-refräng, melodierna är direkta och produktionen är på det hela taget ganska vän mot örat och så vidare. Men där de på Merriweather hade skalat bort mycket av flummet och istället fokuserat på det som för låtarna har de på Centipede Hz istället hängivit sig åt just dessa ljud som inte fyller någon melodisk funktion och ibland inte ens en rytmisk sådan, utan nästan bara verkar finnas där för att fylla ut ljudbilden. Och det är ett av skälen till att jag älskar den här skivan.

Det som fick mig att falla för Animal Collective var ett parti i låten Peacebone, drygt tre minuter in. I ungefär femton sekunder ligger en elektonisk matta och tjuter, det är ett oljud som lätt tar fokus från allt annat som händer just då. Jag blev helt golvad, det var så oväntat, det var underbart. Centepede Hz är fylld till bredden av sådant, kanske inget lika fantastiskt som i just Peacebone, men i desto större kvantiteter. Redan i inledande Moonjock möts vi av elektroniska ljud som mest skär i öronen. Och sen dyker liknande saker upp genom hela skivan, små ljud som ibland är närstan smärtsamt påtagliga och ibland ligger så långt bak i ljudbilden att man måste anstränga sig för att uppfatta dem. I mina öron ger detta skivan ett enormt omlyssningsvärde, för inte nog med att du serveras elva fantastiska låtar, du hör även nya saker varenda gång du lyssnar på den.

Och låtarna ja, vilka låtar. Jag längtar alltid till nästa låt samtidigt som jag inte vill att den som pågår ska ta slut, en känsla som allt för få skivor ger mig nu för tiden. Varenda låt är en klassiker för mig, men av någon anledning har Rosie Oh, den kanske mest lättsamma låten på hela skivan, gjort ett extra stort intryck på mig. Nånting med gitarren i början, de kurrande syntharna och en sångmelodi som sätter sig direkt gör att jag vill spela den om och om och om igen. Tills jag inser att resten av låtarna är lika fantastiska de.