Veckans låt v. 37: Son House - Grinnin' In Your Face

Kanske är det tillfälligheter men namnet Son House har en tendens att dyka upp när jag gräver ner mig i musik jag gillar. Första gången jag läste namnet var när White Stripes dedikerade sitt debutalbum till honom, och senare när de på deras andra album gjorde en version av hans odödliga blueslåt Death Letter. I dokumentären It Might Get Loud från 2009 spelar Jack White upp sin favoritlåt - Grinnin' In Your Face av Son House. Låten består av endast sång och handklapp och White beskriver hur låten grep tag i honom första gången han hörde den och hur den formade honom som musiker.

Men Son House har även dykt upp i texter jag läst som inte har med Jack White att göra. Omkring 1930 stötte Son House på Robert Johnson som då var långt ifrån den blueslegend som han är idag. House beskrev Johnson som en hyfsad munspelare men en katastrofal gitarrist. Johnson lär, efter att de träffats, ha gett sig ut på en resa och när House senare återsåg Johnson hade hans gitarrteknik utvecklats markant. Son House ses därför som en av källorna till att Robert Johnson sålde sin själ till djävulen för en lysande gitarrteknik.

Det finns såklart en anledning till att jag ofta har stött på namnet Son House. Exemplen ovan är följder av hans långa karriär som bluesmusiker och kanske framför allt för hans stora talang inom musikstilen.