Two Gallants skulle kunna beskrivas som en duo bestående av en sjungande elgitarrist och en trummis. En sådan beskrivning leder dock lätt till att läsaren börja tänka i banor kring The White Stripes eller Johnossi och trots att beröringspunkter finns mellan dessa bands musik så är de ändå väldigt olika varandra. Two Gallants är i grunden ett skitigt lo-fi-rockband med amerikanska folkinfluenser som egentligen har mer gemensamt med punkiga alternativcountrybandet O'Death än med bluesiga The White Stripes. Jag ska dock inte sticka under stol med att Two Gallants aldrig har låtit så likt sin amerikanska duo-kollega som de gör på bandets nya skiva The Bloom And The Blight. Det har gått nästan exakt fem år sedan Two Gallants släppte sin senaste skiva vilket är något man på sätt och vis kan höra på The Bloom And The Blight. Produktionen är renare än tidigare och låtarna är mer tillrättalagda och framförs inte alls lika punkigt. Inledande Halcyon Days är en perfekt start på skivan, nästan i klass med Las Cruces Jail från skivan What The Toll Tells, och vittnar om bandets något snällare framtoning med inte fullt lika distad och sprucken sång och ett något mer kontrollerat gitarr- och trumljud.
Trots att det finns begränsningar med endast en gitarrist och en trummis så lyckas Two Gallants ändå variera sig med till exempel akustiska gitarrer, som i Broken Eyes, Decay och Winter's Youth. Men bäst låter det ändå när elgitarren får leva ett eget oljudande liv, när Tyson Vogel bankar skiten ur sina trummor, och när Adam Stephens sjunger som om det inte fanns en morgondag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar