Jag fastnade aldrig för hypen kring Bon Iver och hans debutalbum For Emma, Forever Ago när det kom 2008. Kanske var det för att många fokuserade mer på Bon Iver som en skäggig karl som på grund av olycklig kärlek mitt i vintern flyttade ut till en stuga långt ut i Wisconsins skogar, och där spelade in en skiva, istället för att fokusera på själva musiken. När han spelade på Way Out West-festivalens tältscen 2009 tänkte jag ändå kolla in killen för att se om jag kunde omvändas. Det visade sig att det var fler än jag som ville se denna man vilket ledde till ett överfullt tält och att jag knappt såg en skymt av honom. Musiken då, den hördes väl? Ja, det gjorde den, men jag kunde efter konserten ändå inte förstå storheten med Bon Iver...
...fram tills nu. Efter en hel dag med Bon Ivers nya självbetitlade album i mina öron så är jag helt såld. Öppningsspåret "Perth" sätter ribban otroligt högt med en drömsk inledning med snygga gitarrer, avlägsna trummor, änglakör och Justin Vernons underbara falsettsång. Låten växer sedan till ett storlaget men ändå luftigt crescendo för att sedan mynna ut i den andra låten på skivan - "Minnesota, WI". Det är stilrent och storslaget blandat med smutsigt och minimalistiskt.
En stor skillnad på detta album och debutalbumet är att Bon Iver numera officiellt är en kvartett och är alltså inte längre synonymt med bara Justin Vernon. Detta bidrar till mer arrangerade låtar med fler instrument som får ta plats och leva ut vilket gör låtarna mer intressanta. Ändå är det Vernons säregna sång och vackra melodier som är det centrala i låtarna, och det känns helt rätt. Instrumenteringen är ibland ganska vågad, det används till exempel en saxofon som man annars är van att höra i smöriga ballader och på sista låten "Beth/Rest" används ett piano som har en närmast frikyrklig klang, men ändå känns de inte malplacerade eller sticker ut (inte åt det negativa håller i alla fall).
Bon Iver har lyckats få det vackra och storslagna att leva i en perfekt symbios med det sköra och smutsiga och Bon Iver är utan tvivel ett av årets bästa album hittills. Det är med stolthet jag delar ut Popbrus första fempoängare någonsin.
Inlägg
