Första låten, Stay Gold, är helt okej, nästan på gränsen till njutbar, så långt kan jag sträcka mig. Efter det blir det dock svårare att försöka hitta något positivt med skivan. Men ändå är den inte så gräslig att den förtjänar Popbrus första bottenbetyg, den är bara så förbannat slätstruken.Den är snyggt producerad, men snyggt betyder inte alltid bra. Allt som skulle kunna sticka ut med Future This, The Big Pinks andra fullängdare, har istället slipats bort för att det ska låta just snyggt. De skräniga gitarrväggarna som ibland skymtar i bakgrunden får på tok för lite utrymme, samma sak med den distade basen. Om dessa hade fått härja åtminstone lite friare så hade bara det höjt plattan en bra bit.
Men det största problemet är ändå sångaren, det finns inget riv i hans röst. Den är precis som röster "ska" vara och bidrar inte på något sätt till att göra musiken mer personlig utan utan får den tvärt om att kännas som en dussinprodukt.
Det här är inte en skiva jag skulle rekommendera till någon. Den känns som shoegazesneglande electrorock med drömmar om kommersiell framgång. Kort sagt får jag nästan anstränga mig för att ta mig igenom den här plattan. Tack och lov att jag aldrig behöver plocka fram den igen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar