Carl Johan Lundgren, mannen som i princip är Vit Päls, är åter tillbaka med en samling vardagsbetraktelser av skiftande kvalité. Den största skillnaden från debutplattan Nu Var Det I Alla Fall Så är att nyhetens behag har lagt sig.Uppföljaren Nånstans Ska Man Va är ingen dålig skiva, långt ifrån, men det är inte direkt något som tar en med storm heller. Ibland är det så snubblande nära att bli något stort men når aldrig riktigt fram. Stundtals är Carl Johans texter helt briljanta men lika ofta undrar man vad han egentligen tänkte på. Visst kan hans ganska enkla och raka språk vara charmigt men jag kan inte hjälpa att känna att han i många fall formulerar sig på ett lite onödigt simpelt sätt. Men ibland träffar han rätt med texter om att supa bort biblioteksböcker eller påstå att ens lägenhet i Malmö ligger på Möllan trots att den egentligen ligger en bit bort.
Musikaliskt så är det ganska rak och stundtals väldigt trallvänlig popmusik, precis vad man kan förvänta sig, men även den pendlar mellan det storslagna och det mediokra. Men när det träffar rätt så är det fantastiskt. Som i Köpenhamn, en låt som kombinerar en fin liten text med en melodi som satte sig direkt i mitt huvud, där den gärna får stanna ett tag till. Om nu bara alla låtar kunde nå dit...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar