

Skivan inleds provokativt med låten Beach Sluts som trots sitt namn inte levererar ett lika provokativt sound. Det låter mer som 50-talsmusik i dubbla hastigheten med superdistade gitarrer och likväl kan jag inte låta bli att gunga med. Skivans höjdpunkt kommer dock två spår senare med låten This One's Different. Här slår bandet en homerun i mina öron. Det är en genomarbetad låt med snygga gitarrljud och smart basgång, men framförallt finns det något under den svängiga ytan. Gillar du The Plan, The Strokes eller The Vaccines är det väldigt sannolikt att du, som jag, kommer älska låten.
Tråkigt nog är det inte bara glada toner och svängig distortion. Eller vad säger jag? Det är precis vad det är! Skivan hade mått bra av åtminstone en låt utan superdist. Det råkar nämligen vara exakt samma distljud på åtminstone en gitarr i varenda låt. Somliga skulle säga att det knyter ihop skivan bra. Till dem säger jag: Nej, nej, gör om gör rätt. För även om nästan varje låt har potential har de kladdats ihop till en enda stor distsörja när man lyssnar på skivan i sin helhet. Det går så pass långt att man knappt märker att man bytt spår, vilket innebär att många tråkigt nog faller i glömska omedelbart. Samtidigt bjuder skivan på några fantastiska höjdpunkter tagna ur sitt sammanhang och med nästa skiva har Howler förhoppningsvis etablerat ett namn utan att behöva den där skrändisten på varje spår. Och då mina vänner kommer de ha skapat musikaliskt guld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar