Jag gillar The War On Drugs, därför känns det som att jag borde uppskatta deras gamla gitarrist Kurt Viles sologrejer, men icke. Det lyfter liksom aldrig, speciellt inte på So Outta Reach. Debuten Constant Hitmaker hade sina stunder, men var en ganska medioker skiva, även för att vara en lo-fi-platta. Hans nya ep har dock bara en låt som jag ens finner värd att lyssna på, nämligen Life's A Beach, en tillbakalutad liten poplåt som egentligen inte är något speciellt, men som jag ändå finner njutbar.Problemet med So Outta Reach är mest att det gjorts så ofta förut, speciellt de senaste åren. Småfolkig psychpop med viss lo-fi-estetik kvar, även om ljudbilden är ren. Lyssna hellre på Woods än Kurt Vile, de har både bättre låtar och en trevligare produktion.
Men om man inte kan få nog av den här typen av musik kan jag förstå att Kurt Vile är en hjälte inom sin genre. Jag har bara svårt att finna det intressant. De sex låtarna går, med undantag för just Life's A Beach, obemärkt förbi, speciellt avslutande (so outta reach) som bara är Life's A Beach igen, fast i sämre utförande.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar