Kill The Clown är Edith Backlunds tredje album och det speciella med denna skiva är att den släpps i två akter. Act One, som recenseras här, släpps på fredag och Act Two släpps i februari nästa år. Frågan är varför Backlund valt att släppa två skivor då Act One bara innehåller sex låtar (varav den sjätte är ett bonusspår). Om de två skivorna skiljer sig åt i sound och i känsla så känns det ändå befogat.Backlund har på Act One lyckats skapa trallvänlig P3-pop med lättillgängliga melodier som sätter sig i huvudet, men inte nödvändigtvis på ett irriterande sätt. Musiken känns ibland lite väl slätstruken och inställsam. Paralleller kan dras till Jennie Abrahamson, Feist och i viss mån även till Lykke Li. Gemensamt för dem är att de håller på med kommersiell popmusik som ändå (ibland) går hem hos den kräsne hipstern. Backlunds musik balanserar stundtals på en smal lina över radiopopträsket, men lyckas hålla sig uppe och inte ramla ner. Skivans sex låtar ger en trevlig stund men den lämnar tyvärr inga större avtryck.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar