Skivrecension: Cake - Showroom Of Compassion

Nej, det här går inte. Det är så ofattbart tråkigt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Tre gånger har jag rent ut sagt plågat mig igenom den här plattan, men aldrig mer. Den är egentligen inte dålig, inte alls, jag kan se varför folk uppskattar sådan här simpel riffbaserad rock, men jag står inte ut. Det är monotont, men inte på det där meditativa sättet utan på ett segt och tråkigt sätt.

Det börjar ganska trevligt, första låten är härligt tillbakalutad, ett ganska trevligt riff som går nästan konstant genom hela låten, men redan efter en minut så har jag tröttnat. Nästa låt, samma grej, lite poppigare tongångar men återigen så tröttnar jag nästan direkt. Tredje låten skiljer sig åtminstone lite, synd bara att jag är ganska säker på att sångmelodin är lånad från någon annan.

Och så vidare. Allting känns enformigt och mediokert. Jag har hört den här plattan i bättre utförande hundratals gånger. Det finns bara en låt jag ens kommer komma ihåg om några veckor, nämligen plattans countrylåt, Bound Away. Den är fin, tyvärr misstänker jag att den funkar bäst i skivans kontext, för vill jag lyssna på country så är det inte direkt Cake jag kommer plocka fram.