Emil Jensen är i första hand ordkonstnär, musiker i andra hand. Det är nämligen hans långa monologer som upptar större delen av de ca två timmarna som Emil och hans medmusiker håller låda. Han pratar om människans genetiska rädsla för sabeltandade tigrar, om att vuxna är gulligare än barn, om likgiltighet och sina värsta egenskaper, för att nämna en bråkdel av de ämnen han avverkar. Allt med humor och med en hel del ordvrängeri.Men hans band däremot är snarare ljudkonstnärer, med en trummis som lyckas spela intensivt utan att ta för mycket plats och två musiker som spelar lite allt möjligt, synth, cello, dragspel, bas, gitarr, fiol, melodika och såg. Tillsammans bildar de ett kompetent och varierat kompband som passar Emils låtar perfekt.
Det avverkas mestadels låtar från senaste skivan, Rykten, där inledande Lite Väl John Och Yoko och Växlande Molnighet tillhör höjdpunkterna, precis som på plattan. Men även några gamla låtar hinns med. Den för min del sönderspelade Inte Vackrast I Världen får nytt liv av ett snyggt stråkarrangemang, ena extranumret Maj Förra Året har även fått ett lite nytt arrangemang och bryter efter några verser ut i något som främst kan liknas vid någon fräsig electrodisco.
Men bäst under kvällen är nog ändå Emils smått fantastiska gospelsång för agnostiker. Med ett medryckande komp och en text om att inte ha en susning om nått så är det svårt att inte bli lite lätt religiös.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar