Månadens skiva v. 20: Braids - Native Speaker

Anton:

Braids debutalbum Native Speaker svävar fram på en luftig elektronisk ljudbild, det är en fröjd för öron som tröttnat på skramliga trummor eller fräsande distade gitarrer.

Om man ska gå efter åsikter jag läst om Braids på internet så skulle deras musik sammanfattas som en blandning mellan Panda Bear och Regina Spektor. Jag har svårt att hålla med om den beskrivningen, Braids har ett snällare sound än Panda Bear och en jämförelse med Regina Spektors melodiösa pianopop känns i mina ögon (öron) lustigt. Visserligen har sångerskan Raphaelle Standell-Prestons en röst som stundtals kan påminna om Spektor, men den är enligt mig mer lik Björks.

Jag fick upp ögonen för bandet efter att ha läst om deras spelning på årets upplaga av SXSW i Austin. I sommar kommer kvartetten göra en spelning i Sverige, nämligen på Hultsfredsfestivalen, och tillsamman med bland andra Tennis, Dirty Beaches och Blackbird Blackbird utgör de en del av de mest intressanta banden på festivalen.


Jakob:

Det här går rakt in i hjärtat på mig. Lagom flummig elektronisk pop med en smått fantastisk sångerska, vackra melodier och en snygg produktion. Det är nästan för bra. Det spretar inte på samma sätt som andra band inom samma musikaliska sfär, men kanske är det just det som är Braids största problem.

För det känns som att de vet precis vad de vill, det innefattar inget utforskande eller experimenterande utan allt känns noga komponerat. Detta är definitivt inget uteslutande negativt, för det ger skivan ett samlat intryck, som helhet funkar den otroligt bra. Men när man lyssnar låt för låt så är det inget som egentligen fastnar, visst, det är bra låtar, men det är inget som dröjer sig kvar.

Därmed inte sagt att skivan på något vis är dålig, tvärtom, den lär definitivt hamna på min årsbästalista när 2011 närmar sig sitt slut. Men samtidigt så är det inte det otroliga mästerverk det skulle kunnat bli om bandet vågat ta ut svängarna lite mer, dra upp tempot någon gång, spåra ur, göra något oväntat. För Native Speaker känns förutsägbar, den överraskar inte. Men ibland känns det tryggt att veta var man har ett band, för när jag nästa gång blir sugen på elektronisk drömpop så vet jag att det är Native Speaker jag ska spela.

Rasmus:

Braids är precis den form av Regina Spektor-klingande pop som inte faller mig på läppen. Det har gjorts förr: ensam kvinna med alldeles för skolad röst sjunger vackert över ett stillsamt komp. Och det är sällan särskilt spännande eller kittlande. Det bara flyter ut i bakgrunden.

Men vänta! Braids musik är inte det vanliga pianot eller gitarren, det är elektroniska ljud vi hör. Dessvärre alldeles för välpolerade ljud. Ingenting som sticker ut eller förvånar. Även de flyter ut i bakgrunden.

På Spotify jämförs Braids bland annat med Avey Tare. Och kanske kan detta vara något för dem som finner dennes musik för svårsmält. Och inte bara kanske: gillar ni Regina Spektor så gillar ni förmodligen det här. Jag gillar inte Regina Spektor, så jag är förmodligen fel person att säga om det här är bra eller dåligt. Fråga Anton istället.


Braids - Native Speaker (på Spotify)