Men det var precis vad jag befarade, att bandets nya poppigare sound skulle skrämma bort alla recensenter och hipsters genom att vara, gud förbjude, lättsammare. Visst, jag kan erkänna att jag fortfarande håller Mirrored högre än Gloss Drop, det är helt enkelt en bättre platta med högre toppar, men i ärlighetens namn även lägre dalar. Gloss Drop är mer välbalanserad, det finns inte en sekund på plattan som känns som en transportsträcka. Visst är den inte lika tung, urspårad och överraskande som Mirrored men den kommer däremot med största sannolikhet locka många nya fans.
Sedan "frontmannen" Tyondai Braxtons avhopp förra året så sköts sången i bandet endast av gästartister. På Gloss Drop av fyra stycken. Gary Numan, Matias Aguayo, Kazu Makino från Blonde Redhead och fantastiska Yamantaka Eye känd från Boredoms. Tyvärr är låten som Yamantaka gästar, Sundome, skivans sämsta spår. Därmed inte sagt att den är dålig, men närmare åtta minuters reverbpop var inte det jag hoppades på när jag såg sångarens namn.
Jag förstår varför en del kommer vara besvikna på den här skivan, det är ett steg bort från den lite tyngre experimentella rocken som var deras signum och istället har de klivit åt ett poppigare håll. Fortfarande experimentellt dock, bara inte i samma utsträckning. Men om man faktiskt lyssnar på Gloss Drop utan att ständigt jämföra den med bandets debut så inser man att det som gjorde Battles så fantastiska från början fortfarande finns kvar, bara något ompaketerat.
finns det någon riktig text till ice cream eller vafaen sjunger dom?
SvaraRaderaskojig skiva dock
Fråga mig inte, fick inget texthäfte till och hittar inget på nätet, men det låter som det bara är påhitt.
SvaraRaderaFruktansvärt skojig skiva!