Ska du bara äga en skatepunkplatta någonsin så är valet lätt. No Control, mer behövs egentligen inte. Satanic Surfers, Pennywise, Lagwagon, Millencolin i all ära, men hur bra de än en gång var så var de aldrig i närheten av punkens svar på Iron Maiden, Bad Religion. För precis som Maiden så har de låtit ungefär likadant under hela sin karriär (med undantag för floppen Into The Unknown) och håller fortfarande hög kvalité på sina släpp.Men vad gör då No Control så förbannat bra då? Ja, var ska man börja? Ingen låt överskrider treminutersstrecket, vilket är skönt då skatepunk inte direkt är världens mest varierade genre. På tjugosex minuter hinner femton låtar avverkas, vilket är alldeles lagom. Tempot är, med några undantag, högt, precis som det ska vara. Greg Graffin är antagligen en av punkvärldens bästa sångare, kanske inte rent tekniskt, men hans melodier är alltid klockrena och likaså hans texter. Man finner även en av de snyggaste körpartierna jag vet, nämligen den som kommer trettiofyra sekunder in i Automatic Man, så fantastisk i all sin enkelhet.
Jag skulle kunna mala på i en evighet om vad som gör den här skivan till ett mästerverk. Jag vet inte hur många gånger den snurrat i min cd-spelare, men definitivt fler gånger än de flesta skivor i min samling. Det är en av få skivor jag kan spela om och om igen utan paus utan att tröttna det minsta, något som jag rekommenderar er alla att göra. Nu!
Lyssna på No Control på Spotify!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar