Högstadiet, detta helvete vi alla (nåväl, nästan iaf) gått igenom. Jag letade fortfarande efter en musiksmak som jag kände mig bekväm med. Efter att ha harvat mig igenom mängder av numetal och trallpunk så hör jag jag Too Bored To Die på Voxpop, detta underbara program. Till en början är jag tveksam, men ganska snabbt kapitulerar jag för dessa tre och en halv minuter popmagi och önskar mig skivan i julklapp (eller var det födelsedagspresent, minns inte säkert).Outcast var skivan som fick mig att härda ut i en högstadieklass som mestadels bestod av idioter. Martin Elisson satt ord på vad jag kände, trots att jag kanske inte riktigt var i samma stadie i livet. Ja, det är klyschigt, men så var det. Jag kände mig missförstådd och missanpassad precis som de flesta andra och jag skrek ut min frustration till popmusik. Men jag skaffade iaf aldrig basker och stjärnor under ögonen.
Och så här, tio år efter att skivan kom ut, så håller jag den fortfarande som en av de bästa svenska popplattorna någonsin. Varenda låt är fantastisk på sitt sätt, det går verkligen inte att värja sig mot denna tonårsångest.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar