Om du tror att chip är detsamma som tv-spelsmusik så är det hög tid att lägga undan denna föreställning. De senaste åren har musik skapad på gamla konsoler letat sig mer och mer in i folks medvetande. The Pains of Being Pure at Hearts trummis sidoprojekt The Deprecation Guild blev lagom hipsterhypat, Anamanaguchi gjorde soundtracket till Scott Pilgrim-spelet (vilket iofs gör det till tv-spelsmusik, men jag tror ni fattar min poäng), Starscream gjorde ett inhopp i den amerikanska versionen av serien Skins som visas på MTV. För att nämna några exempel.Ett "band" att hålla ögonen på inom chipscenen är The J. Arthur Keenes Band. Egentligen är det inget band, det är en kanadensare med ett gameboy och diverse instrument. Med dessa verktyg skapar han ljuv popmusik, ofta med en hel del baktakt och stor variation. Sundtals låter det nästan collegerock, ibland dub, ibland bara lättlyssnad pop, men vad han än ger sig på så gör han det med stor finess. Trots sin ringa ålder, han var sjutton sist jag hörde något om hans ålder, så är han en fullfjädrad låtskrivare med många idéer utan att för den skull röra till det för mycket.
Det är knappast det mest avantgardistiska du kommer höra inom chipmusiken, men det är lysande pop med gameboy som huvudingrediens, mer än så borde inte behövas för att övertyga dig.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar