Skivrecension: This Is Head - The Album ID

För tre år sedan släppte Malmöbandet This Is Head debutalbumet 0001 och året efter vann de pris som "Årets pop" på P3-guldgalan - enligt mig ett av de mest välförtjänta musikpriserna som delats ut. När nu uppföljaren The Album ID släpps så har bandet lämnat metoden att namnge låtar med siffror men har hållit fast vid, och utvecklat, sitt egna och unika sound.

This Is Head skapar popmelodier maskerade i låtar utan fasta ramar, utan den konventionella uppbyggnaden av verser och refränger och utan baktanken att tillfredsställa något annat än sina egna konstnärssjälar. Trots det blir musiken aldrig spretig eller svårlyssnad utan alla delar faller på plats i ett logiskt mönster, vilket inte minst visas i den instrumentala låten XVI.

Till skillnad från debutalbumet så är krautelementen denna gången mer subtila samtidigt som den monotona grunden är aningen mer varierad. Musiken och produktionen är ytterst genomarbetad och varje ton verkar vara spelad med en tanke om vad som är bäst för låten. I låtar som Staring Lenses, A B Version och Illumination spelar This Is Head ut hela sitt register och visar sin storhet.

Med The Album ID så har This Is Head inte bara skapat ett av årets hittills bästa album utan även slagit fast att de är ett av Sveriges mest intressanta och främsta band.

This Is Head släpper nytt album

This Is Head, Popadelica 2010     

Malmöbandet This Is Head släpper det nya albumet The Album ID den 27 mars via bolaget Adrian Recordings. Under Musikhjälpen förra året framfördes de två låtarna Time's An Ocean och A B-Version som båda finns med på den kommande skivan. Lyssna på Time's An Ocean nedan.

2010 släppte bandet debutalbumet 0001 som utsågs till årets femtonde bästa platta enligt oss på Popbrus med motiveringen "De små detaljerna är det viktiga och man hittar alltid något nytt att häpnas över varje gång man sätter igång 0001" (läs mer här).

Under försommaren 2011 släpptes singeln De Trop och This Is Head gick därmed ifrån metoden att namnge låtarna i sifferföljd - bandet fortsatte dock att utveckla sitt säregna krautpopsound. This Is Head - De Trop from Adrian Recordings on Vimeo.

Mixtape av Hans Appelqvist med Adrian Recordings-akter

För några veckor släppte Hans Appelqvist det kritikerrosade albumet Sjunga slutet nu. Idag släpptes ett mixtape, skapat av Appelqvist, med låtar utgivna av Adrian Recordings. Mixtapen ingår i Adrian Recordings adventsserie Adrian Recordings Advent Sunday Mixtapes 2011 där det tidigare släpps mixtapes gjorda av Rigas och Artisan Loyalist.

I denna tredje advensts mixtape ingår låtar av bland andra Edda Magnason och This Is Head.

Adrian Recordings Advent Sunday Mixtapes 2011 3rd Advent By Hans Appelqvist by Adrian Recordings

Konsertrecension: This Is Head, Kafé Deluxe, Växjö 19/11

This Is Heads låtar kan närmast beskrivas som musikaliska kollage som präglas av monotoni, melankoli och en smärre dos oljud. På skiva kan man njuta av de små förändringarna som sker och de oväntade partier som bryter den monotona bas- och trummattan. Problemet med gårdagens spelning var att man i stort sett bara hörde trummor och bas medan sången, den odistade gitarren och syntharna ofta var djupt begravda i ljudbilden. Hade man inte hört låtarna innan så var det nog svårt att följa med och höra vad som egentligen hände, vilket var synd då det kändes som att stora delar av publiken inte tidigare hade lyssnat på bandet.

Låtarna 0002, 0009 och framför allt 0007 tillhörde spelningens bästa och när spelningens sista låt ledde till en taktfast kakofoni av synth- och gitarrljud så svängde hela Kafé Deluxe med i musiken.

Konsertrecension: Popaganda

First Aid Kit inledde festivalsommaren för min del, på Siesta-festivalen. Nu får de även tillfälle att avsluta den. Fast med tanke på den musik de framför, så kan man kanske snarare hävda att de både får avsluta våren och påbörja hösten. För där de spelar i den sista sommarsolen känns hösten ytterst närvarande. Som oftast när det kommer till live-spelningar så gör sig upptemponumren bäst. Och folk börjar logdansa. Men det kommer komma ytterligare en konsert under helgen som bjuder upp till denna aktivitet. Och den kommer att lyckas bättre. Men First Aid Kit utgör kanske den perfekta inledningen på denna festival.

Därefter följer några timmars vakuum. Visst, This Is Head gör helt okej postrock som faktiskt känns modern, men man undrar hur arrangörerna tänkte när de placerade denna akt mitt på dagen.

Tänder till igen gör det först när Familjen kliver på scen. Perfekt festivalmusik för en publik som blir allt större. Att både Markus Krunegård och Martin Sköld från Kent gästar gör inte det hela sämre. Festivalens hittills bästa spelning är ett faktum. Men roligare än så här kommer det att bli. När varje konsert resten av kvällen bara kommer att vara bättre än den föregående.

2006 såg jag Belle & Sebastian live i Göteborg, och det står sig än idag som en av de bästa spelningar jag varit på. Kvällens spelning lever inte upp till förväntningarna. Kanske för att de blivit äldre, kanske för att spelningen är kortare och därmed inte rymmer lika mycket magi. Spelningen inleds trevande med en ny låt och inte heller äldre låtar som ”I’m a Cuckoo” lyckas lyfta spelningen. Det är egentligen först i och med ”Sukie in the Graveyard”, som det blir riktigt bra. Oväntad låt att axla detta uppdrag kan man tycka. ”Lazy Line Painter Jane” med gästsång från Linnea Jönsson från Those Dancing Days är en annan höjdpunkt. Likaså klassikerna ”Sleep the Clock Around” och ”The Boy With the Arab Strap”. Men återigen; synd att det hela blev så rysligt kort; ett drygt dussin låtar hinner de med, jämfört med att de brukar spela det dubbla när det inte är festival.

På väg bort från spelningen märker man Popagandas största brist: det går knappt att röra sig på området; överallt står folk pressade mot varandra. Köer för att komma in i öltält, för att köpa mat, eller för att gå på toa är så pass långa att man inte ens överväger möjligheten att äta, dricka eller gå på dass. Det har sålts alldeles för många biljetter till denna festival. Aldrig tidigare har jag varit med om denna trängsel på festival när man befinner sig långt långt bort från pågående spelning.

Detta sagt: dagens stora överraskning heter Jamaica. Fan vad det svänger! Jag kommer att tänka på tråkiga band som Foo Fighters och Pheonix – fast kul. Rockigt sväng som får folk att dansa. Och att de avslutar med ett noiseparti gör absolut ingenting sämre.

Det kan tyckas kaka på kaka, men även Robyn överraskar positivt. På skiva gillar jag henne inte nämnvärt. Men så här i koncentrerad form visar hon på vilken låtskatt hon sitter på. Och då spelar hon inga av de gamla låtarna. Dessutom stöps de flesta låtarna om i nya råare arr. Och att Robyn konstant dansar sig igenom det hela får bara alla att le och man inser vilken liveartist hon faktiskt är.

Andra dagen inleds med Le Fever. Dessvärre invaggar deras namn mig i tron att det handlar om ganska trist electro. Så jag dyker upp lagom till sista låten. Synd, då det visar sig vara ganska skön indie.

Ett annat – mer etablerat indieband – är The Concretes. Och de har vett nog att lägga basen långt fram i mixen, vilket gör det hela väldigt dansant. De förtjänar all positiv press de får.

Magic Numbers var ett av de band jag sett fram emot mest. Och de gör mig inte besviken. Fan vad det svänger när de drar igång. Och hela publiken är med på noterna; sjunger med, klappar unisont händerna och logdansar sig igenom den en timme långa konserten. Upp på scen kommer till en av låtarna The Concretes, Shout Out Louds och First Aid Kit. Synd bara att de inte spelar liveklassikerna ”Mornings Eleven” och ”The Beard”. Kanske gör de det när de återvänder till Stockholm senare i år.

Festivalen hade kunnat sluta där. Med ett leende på läpparna. Istället blir det ganska intetsägande musik från Neon Indian och Hot Chip.
Ser man tillbaka på festivalen så kan man säga att de lyckats väl. Bra konserter och fint väder vägde upp det överbefolkade området.

Konsertrecension: This Is Head, Popadelica, Huskvarna 1/5

Det är monotont, stundtals skränigt och dansant och såklart även hypat. Med all rätt, för en gångs skull. För det här är ett band som verkligen levererar live. Med deras blandning av krautpop och postpunk så får de popparna att dansa. Väldigt korta stunder påminner de mig om ett lite mindre flummigt Battles, som om någon skulle skruvat ner intensiteten i det bandet och satt dem på en musikalisk diet där Audionom agerar basföda. Detta är dock ett väldigt gott betyg.

För även om delar av musiken är ganska stillastående, basen spelar ofta samma slinga gång på gång på gång på gång, så händer det alltid något i musiken. Det blir aldrig stillastående och låtarna förs framåt utan förändras så ofantligt mycket. Och där musiken kan kännas lite väl utdragen på skiva så funkar det desto bättre live. Många i publiken verkar dock vara skeptiska, kanske för att det här inte är popmusik som vi är vana vid att höra den. Det handlar inte om bra melodier och igenkänningstexter, det handlar inte om vers-refräng-vers.

Istället handlar det om att lägga märke till de små detaljerna, vilket kanske inte uppskattas av alla, men det verkar finnas en hel del som förstått vitsen, för det dansas friskare under den här konserten än under Little Dragon som ändå känns mer dansanta. Men This is Head är ett band som faktiskt lever upp till den lilla indiehype som faktiskt omger dem, dock mer live än på skiva. Jag ångrar inte en sekund att jag prioriterade bort slutet på First Aid Kits spelning för det här.

Inför Popadelica 2010

På lördag är det dags för den femte upplagan av Popadelica som äger rum i Huskvarna Folkets Park. Sammanlagt kommer 16 band spela på tre olika scener. Popbrus har valt ut fem godbitar av årets line-up som vi nu berättar lite mer om.

First Aid Kit

Systrarna Klara och Johanna Söderberg gör under namnet First Aid Kit folkmusikdoftande popmusik som badar i vackra sångstämmor. 2008, när de två var 17 respektive 15 år gamla, släpptes deras debut-EP Drunken Trees på skivbolaget Rabib Records (som ägs av syskonen Karin och Olof Dreijer, mer kända som The Knife). Producent på skivan var systrarnas pappa Bengt Söderberg. I slutet av Januari i år släpptes The Big Black and the Blue som är bandets första fullängdare. Med låtar som Hard Believer och I Met Up With The King kommer de bjuda på en fantastisk spelning på Popadelicas största scen.

Lyssna på First Aid Kit på Spotify.


A Place To Bury Strangers

Jakob på Popbrus kallar dem för det bästa shoegazebandet sedan My Bloody Valentine och The Jesus and Mary Chain. Tremannabandet A Place To Bury Strangers från Brooklyn skapar tillsammans en oemotståndlig vägg av ljud och de gör endast en spelning i Sverige i sommar, nämligen den på Popadelica. Förra året släppte de albumet Exploding Head och med det visade de att shoegazen fortfarande lever i allra högsta grad.

Lyssna på APTBS:s album Exploding Head på Spotify.


This Is Head

Att sätta ett namn på Malmöbandet This Is Heads musik är svårt. Ord som episkt, melankoliskt och drömskt känns som nära beskrivningar. Stundtals spelar de sakta molande rockmusik, men ibland slår den om till snabbare och mer dansant musik. Den största delen av This Is Heads musik är helt instrumental men man känner aldrig något behov av mer sång då arrangemangen är väldigt genomarbetade och intressanta.

Lyssna på bandets skiva 0001 på Spotify.


The Kissaway Trail

Från Odense i Danmark kommer denna kvintett som spelar indierock, inte allt för långt ifrån en snällare version av kanadensiska Arcade Fire. Den första maj i år släpptes bandets andra studioalbum Sleep Mountain, en skiva som varmt rekommenderas.

Lyssna på Sleep Mountain på Spotify



We are the Storm

Senare idag publiceras en intervju med bandet We are the Storm här på Popbrus, missa inte det!

Länk Här.





Alla band på Popadelica 2010:
Salem Al Fakir, The Fume, Little Dragon, First Aid Kit, This Is Head, The Kissaway Trail, The Pipettes, Bye Bye Bicycle, A Place To Bury Strangers, Hästpojken, Satans Takes A Holiday, The Mobile Homes, Timo Räisänen, We Are The Storm, Dansdepartementet, The Sounds