Veckans skiva v. 5: The White Stripes - White Blood Cells

Året 2001 brukar förknippas med Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg eller The Strokes Is This It. Jag förknippar dock året minst lika starkt med The White Stripes tredje studioalbum - White Blood Cells.

Idag, tio år efter att White Blood Cells släpptes och en dag efter beskedet att The White Stripes lägger av, känns skivan fortfarande färsk och spännande. Gårdagens besked har fått mig att känna en hel del vemod, men faktum är att de senaste två skivorna av bandet inte har tilltalat mig särskilt mycket. Att The White Stripes skulle läggas ned kändes mer eller mindre väntat i och med Jack Whites andra projekt.

White Blood Cells har ett smutsigt garagesound som bygger på Jack Whites antingen hårda elgitarr eller retrodoftande akustiska gitarr i takt till Meg Whites taktfasta och samtidigt ivriga trumspel. Till skillnad från de senare skivorna av bandet så fokuseras låtarna mer kring sångmelodin än till ett gitarriff. En jämförelse kan göras mellan Fell In Love With A Girl, där gitarrslingan höjer sångmelodin, och Seven Nation Army, där gitarriffet egentligen utgör hela låten och sången känns mer som en utfyllnad.

Som 12-åring fascinerades jag av att två personer kunde skapa musik lika stor, varierande och svängig som The White Stripes. Som 22-åring är jag fortfarande lika fascinerad.

Lyssna på White Blood Cells på Spotify.