Månadens skiva: Dylan LeBlanc - Paupers Field

Anton:

Det är inte speciellt spännande, det är inte det minsta nyskapande, men likväl är det väldigt bra. Dylan LeBlanc är en 20-årig folkpopmusiker från Louisiana i USA. Hans debutalbum Paupers Field släpptes i augusti förra året, en skiva som jag totalt missade och inte upptäckte förrän för en vecka sedan.

Med en röst som påminner om Jim James i My Morning Jacket tar LeBlanc lyssnaren på en lugn resa genom tolv avskalade låtar som inte gör något som helst väsen av sig. Det händer egentligen inte speciellt mycket och låtarna har en tendens att rinna ur minnet när man väl lyssnat klart. Men, det är en väldigt trevlig resa som LeBlanc bjuder på och när steel guitaren väl klingat ut i avslutande No Kind Of Forgiveness vill jag gärna följa med LeBlanc på samma resa igen.

Jag är väldigt svag för amerikansk landsbyggd och folkmusik och det är förmodligen därför jag uppskattar Dylan LeBlanc så pass mycket som jag gör. Jag blev såld redan vid en första blick av omslaget till Paupers Field och av låttitlar som Coyote Creek och Death Of Outlaw Billy John. Men om sanningen ska fram så finns det betydligt bättre musik inom genren. Dylan LeBlanc är dock bara ett nysått frö och förhoppningsvis kommer han i framtiden bli någon man kan lita på inom den amerikanska folkpopen.


Rasmus:

Det första som slår mig när jag ser det sepiatonade omslaget är: retromusik är väl sällan så kul?

Det första som slår mig när jag trycker på play är: fast det här var ju rätt bra – påminner om Ryan Adams. Tyvärr gäller detta bara spår nummer ett. Därefter stämmer istället det allra första som slog mig. Varför göra musik som redan gjorts på exakt samma sätt i över ett halvt sekel? Många är de ledsna män som gett sig på countryn, och många är de som gjort det bättre än Dylan LeBlanc. Få är de som gjort det bra. Visst glimmar det till så smått ibland. Som på ”5th Avenue Bar” och ”No Kind Of Forgiveness”. Men det är bara i jämförelse med resten av materialet på skivan och det räcker inte. Man önskar att karln hade lyssnat lite mer på dagens altcountry som faktiskt utvecklat denna sömniga genre och gjort den mer spännande än den någonsin varit tidigare. Varför tillverka sin paj på en hög med ruttnande äpplen när det finns en hög med färska alldeles bredvid?


Jakob:

Ständigt dessa countryvibbar. Jag tröttnar så lätt på dessa americanadoftande singersongwriters. Förstår mig inte på vad som tilltalar folk med det hela. Jag kanske ska klargöra att jag inte tycker att det är dåligt, snarare tråkigt. Det har gjorts innan, det har gjorts bättre, det känns bara sövande. Akustiska gitarrer, steel guitars och halvsläpig sång. Nej tack, jag kommer aldrig mer lyssna på Dylan LeBlanc.

För att vara född 1990 ska det dock sägas att han låter oerhört säker på sin sak. Det skulle inte förvåna mig en sekund om grabben går en ljus framtid till mötes. Dock kommer inte jag att följa hans karriär, men jag förstår dem som gör det. För om man, till skillnad från mig, uppskattar den här typen av musik så ser jag inte vad man skulle klaga på. Materialet är snyggt producerat, lagom varierat och Dylans röst passar ljudbilden perfekt.

Men det tilltalar inte mig, det är allt jag kan säga. För jag tröttnar, efter två genomlyssningar så känns det som att skivan gjort sitt i mina ögon. Jag har hört den och det känns inte som att skivan kommer att växa speciellt mycket i mina ögon. Att säga att det var angenäm lyssning vore en överdrift, att hävda motsatsen likaså. För mig är skivan neutral, den funkar, men inte mer.