Veckans skiva v. 48: The Guild League - Speak Up

För drygt ett år sedan släpptes Speak Up. För drygt ett år sedan blinkade digitaluret fram siffrorna 03:00. Jag visste att jag borde sluta – men jag kunde inte. Det gjorde för ont. Samtidigt sprider sig ett leende över läpparna. Fenomenet kallas nostalgi.
Jag hade för någon timme sedan inlett ett maraton. Ett Guild League-maraton. Första plattan, sen andra och sist den nya. Och sedan om från början igen.
Personligen förknippar jag debuten ”Private Transport” med vintern 2007/2008, då den gick varm i skivspelaren. Uppföljaren, den lysande ”Inner North”, förknippar jag med vintern innan dess. Om jag sluter ögonen när jag lyssnar på dessa alster framträder bilder från dessa perioder kristallklart innanför ögonlocken. Vilka bilder kommer ”Speak Up” att framkalla? Var en fråga jag ställde mig i denna sena decembertimme.

Varför berättar jag då detta? Jo, för att ni ska kunna sätta er in i tillkomsten av denna recension. Uppenbarligen måste det vara bra musik, eftersom jag så starkt förknippar den med glada stunder i det förflutna (och dessutom lyssnar på den en hel natt)? Å andra sidan är jag inte riktigt berättigad att recensera det här. Det har alldeles för starka personliga kopplingar för att jag ska kunna vara något sånär objektiv.

Nå, nu när alla kort ligger på bordet, hur låter det?
Nästan precis om förra skivan faktiskt. Trots att det är fem år dem emellan. Inte riktigt lika bra dock. Men kan man begära det av uppföljaren till en sådan klassiker? Dock är det, likt det mesta Tali White släpper, en av förra årets bästa skivor.
Vissa av låtarna har små detaljer i sig som drar ner helhetsintrycket. En saxofon här, en basslinga som hade passat mycket bättre på ett valfritt album av Cake där. Men det finns klockrena låtar;
”Dead Hour” dröjer sig kvar i örats böjda korridorer med en himmelsk melodi och rader som ”Could you try, when I die, to paint my shadow on the wall?”.
I ”Brains” dissekerar White kärleken och finner endast blod i sitt eget hjärta.
”Limited Express” är en ballad som minner om Whites moderskepp The Lucksmiths.
”Incandescent” öppnar med raderna: ”In a well to do arcade a private school girl sings ’The Internationale’” och håren på armarna reser sig.
Köp Speak Up, och sedan de två förgångarana, och du har genast skaffat dig ett nytt favoritband. I framtiden sitter du kanske uppe en sen vinternatt, trycker på play, sluter ögonen och ser bilder från vintern 2009/2010?